Jag räckte snällt upp handen. Jag väntade disciplinerat på min tur att svara. Jag lyssnade idogt på läraren. Jag gjorde snällt mina läxor. Jag hade höga förväntningar och blev ofta djupt besviken när de inte infriades. Jag sökte utmaningar. Jag fann en återvändsgränd. Jag blev besviken.

Över trettio år senare berättar vänner hur deras egna döttrar, nutidens duktiga flickor, tvingas sitta med hörselkåpor på lektionerna för att klara av den gapiga, skrikiga och stökiga miljön.

Hur deras döttrar, och en och annan son, fortfarande används som stöttande sköldar och blir små hjälpfröknar för företrädesvis stökiga killar när lärare abdikerat från vuxenrollen.

Hur små tjejer reduceras till kuddflickor som sätts mellan skolans bråkigaste pojkar i klassrummet för att likt en mjuk kudde dämpa deras bråk.

”Jag är en lugnare”, berättade en förskoletjej i min närhet häromåret. ”Vad är det?” frågade jag. ”Jo, när pojkarna skriker i matsalen, då sätter fröken mig och Sandra vid deras bord, så att de ska bli lugnare.”

Följden blir att dessa sjuåriga flickor tvingas koncentrera sig på att skapa en lugn stämning i skolmatsalen och främst finnas till för andra, i stället för att själva få äta mat i lugn och ro. Jag minns knappt en lunchmåltid under lågstadiet, då jag lugnt kunde sitta och njuta av maten utan stress.

En pappa berättade något liknande: hans femåriga dotter har som rutin på förskolan att breda smör på de jämnåriga pojkarnas mackor. Små lågstadieflickor som blir minimammor till pojkar i sin egen ålder.

Jag är fullkomligt medveten om att det i gruppen som kategoriseras som ”stökiga killar” finns individer med diagnoser som exempelvis ADHD som behöver allt stöd de kan få. Men problemet är betydligt större än så när alltför många unga pojkar i allmänhet präglas av en kamratkultur, där den traditionella pojkrollen att vara cool, stöddig och populär blir en motsättning till flit.

Och glöm aldrig heller att stökigheten i svenska klassrum ofta är en mer modern företeelse, då den äldre generationen, pojke som flicka, gick i en skola där inte vad som helst tolererades.

Det är en attitydfråga och ju mer katederundervisningen och respekten för lärarens auktoritet tycks ha övergivits desto mer acceptans för stök.

Jag känner inte person i detta land som är över 55 år som gått i en skola, där ljudnivån, stökigheten och bristen på respekt för läraren tilläts att vara på samma höga nivå som i många av dagens skolor.

För att svensk skola ska kunna nå topplaceringar krävs det att ordning och reda gäller i klassrummet. Kunskap förutsätter arbetsro. Ska det vara så svårt att förstå?

Birgitta Ohlsson

riksdagsledamot (L)

aktuell med boken Duktiga Flickors Revansch (Forum)