”För att göra en lång historia kort så känns det som om vi förlorat Kjell”
Kjell har aldrig varit sjuk eller uppsökt läkare. 2014 drabbades han av en mycket svår stroke, och hittades i sin gillestuga efter, vad vi kommit fram till, 12-24 timmar. Efter sjukhus och rehab kom Kjell tillbaka till sitt hus, rullstolsburen. Han kunde varken gå, stå, röra höger sida, eller tala. Trots hemtjänst såg vi att detta boende inte fungerade för Kjell, så han fick ett fint, stort rum på ett äldreboende i Vä.
Kjell blev inte friskare av viss terapi, så där satt han. Vår ena dotter, som bodde i USA, flyttade hem, och tillsammans med sin syster har de varit, och är fortfarande, enastående. Sonen har inte samma möjligheter eller tillfällen till lika täta besök hos Kjell.
”Han sträckte alltid vänsterhanden mot sina kära när han såg dem, sken upp vid åsynen av barnbarnen.”
Med tanke på Kjells tidigare, sociala liv började döttrarna ta med honom ut på olika evenemang. Kondisbesök, EKO-hallen, bio, handboll, Åhus, med flera platser,han var också med på alla familjekalas flera gånger om året. Han kunde lyfta kaffekoppen och ta de kakor han ville ha, men hade inte förmågan att vara med i samtal.
Vad kan – eller rättare sagt, vad kunde – Kjell göra mer? Jo, han sträckte alltid vänsterhanden mot sina kära när han såg dem, sken upp vid åsynen av barnbarnen. Några av dem blev förlägna, visste inte hur de skulle ta det här med morfar/farfar.
Kjell kunde även svara ”ja” eller ”nej” på direkta frågor, och förstod allt vi sa. Döttrarna gjorde olika övningar med honom, både tal och skrift, och han kunde ibland säga några ord efter varandra. Kjells stående uttryck när man frågade något, var ”ja för fan”.
”Är det farligare för Kjell att träffa sin friska familj, än möta personalen på boendet?”
Ja, så rullade åren på, och för att göra en lång historia kort så känns det som om vi förlorat Kjell.
Vi, mest döttrarna som tidigare besökt Kjell två gånger i veckan, får inte träffa honom på rummet, eller ta med honom någonstans, vi måste boka en tid för träff, och då kör personal ut honom utanför huset och vi får sitta vid var sin ände av ett långt bord. Här får vi ingen ögonkontakt med Kjell.
Kjell har inte längre ett leende när vi kommer, han höjer inte sin hand, han svarar inte ”ja” eller ”nej” på frågor, han säger inte längre ”ja för fan”, han äter dåligt, har minskat i vikt, har ont av artros. Ja, så är läget för en äldre person som bara gjort gott här i livet.
Och jag repeterar vad personen jourhavande säger: Är det farligare för Kjell att träffa sin friska familj, än möta personalen på boendet? Personal som träffat sin egen familj, och många andra okända personer, på fritiden.
Gör om, och gör rätt!
Cherstin Juhlin
Kristianstad
