unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Förtvivlad väntan på hjälp efter fall ute

Förr betraktade jag alla människor som goda. Nu har jag insett att det finns egoister och medmänniskor.
”Jag var på parkeringen på Långebro och gick med rollatorn ner i diket.” (Arkivbild)
”Jag var på parkeringen på Långebro och gick med rollatorn ner i diket.” (Arkivbild)
Foto: Hasse Holmberg/TT
Detta är en opinionstext i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

87-årig kvinna med hjärtsvikt tog i ett felbeslut på eftermiddagen den 8 februari.

Jag var på parkeringen på Långebro och gick med rollatorn ner i diket mellan den asfalterade parkeringen och grusparkeringen. Jag tappade plötsligt balansen föll handlöst framåt och slog ansiktet/näsan i marken.

Eftersom jag har svaghet i vänster sida har jag svårt att ta mig upp själv.

Funderade ett tag på hur jag i mitt ensamma läge skulle bära mig åt för att kunna resa mig och komma upp på fötterna igen. Genom "Ålning medelst hasning" och viftningar med ena armen försökte jag att hitta stöd för att kunna resa mig.

Jag tog sikte på järnbalken som avgränsade grusparkeringen, hasade mig under den, men hade inte krafter nog för att kunna resa mig.

På grusvägen , gång- och cykelbanan, cirka 5 meter från mig passerade några människor under tiden. Men ingen tycktes se min belägenhet.

Då började jag ropa på "hjälp" och viftade med ena armen.

Några stannade till, men fortsatte snabbt igen mot sitt mål.

(En cyklist och en motionär, båda med hörlurar susade förbi).

En handfull människor hade passerat efter en stund.

Plötsligt stannade en man med röd varseljacka och fiskespö i handen till och gick snabbt emot mig. Han fick upp mig en bit (Jag hade inte kraft nog att hjälpa till).

Då stannade en bil, som körde ut från den asfalterade parkeringen, och en man i paletå (?) rusade ut ur bilen och sprang fram till mig och tog ett rejält grepp om min högra arm. Båda männen hjälptes åt att få upp mig på fötterna.

Vilken känsla! "Bilmannen" lyfte över min rollator till mig. Sedan kunde jag fortsätta min vandring.

Båda dessa män, medmänniskor, är värda en eloge och en stor bukett blommor! Jag kunde bara tacka dem.

Min människosyn har fått sig en rejäl knäck. Förr betraktade jag alla människor som goda. Nu har jag insett att det finns egoister och medmänniskor.

Man lär så länge man lever.

Karin Nordenberg

Läs mer