Reflektion 1:

När jag växte upp på 1950-talet låste folk aldrig efter sig när de gick hemifrån. Och vi pojkslynglar tänkte inte ens tanken att ta någon annans cykel för att komma hem fortare från fotbollsträningen. Det absolut värsta vi kunde tänka oss var att palla äpplen eller "pudra" kompisarna med ärtbössor.

I dag låser vi om oss och slynglarna skjuter inte med ärtbössa utan med handeldvapen.

Reflektion 2:

När jag arbetade på Kristianstadsbladets sportredaktion på 1970- och 80-talen stod dörren alltid öppen för alla och envar som ville tipsa eller fråga om något.

Otto Eriksson tittade in då och då och berättade stolt om tvillingsönernas pingissegrar. Bengan Arvelid rapporterade regelbundet om Bengt Trägårdhs racingframgångar. Kjell Karström kom in efter varje torsdagsträning och lämnade in IFK:s laguppställning till söndagens allsvenska handbollsmatch. Plus alla idrottsledare som ville ha in sina klubbnotiser till nästa dags tidning.

I dag krävs det passerkort med kod för att få tillträde till Kristianstadsbladets redaktion, precis som till de flesta större företag.

Med andra ord: i dag är det rädslan, inte tilliten, som präglar vårt en gång så homogena samhälle.

Vi är rädda att våra barn ska bli rånade på väg till skolan eller fotbollsträningen. Vi är rädda att gå hem ensamma efter en sen kväll ute. Vi är rädda att komma i vägen för en förlupen kula vid köpcentret.

Hur kunde det bli så här? Och vad gör det med oss människor?

Jag har inget bra svar på det. Min bästa gissning är . . . nä, det behåller jag för mig själv.

Jag kan bara konstatera att trots alla smarta telefoner, i-paddar (skulle aldrig klara mig utan min "padda"), mega-tv-skärmar och allsköns tekniska nymodigheter, så blir det inte bättre. Bara värre.

Leif Westerhede, Åhus