Inflytande för eliten eller demokrati för alla

EMU som fredsprojekt har använts som ett grundläggande argument i många inlägg jasidan gjort och betonades särskilt av Göran Persson i Björkvik-framträdandet i början av augusti.

Men vad man glömmer bort är att det inte räcker att bara säga att det är ett fredsprojekt, man måste också visa i sin argumentation på vilket sätt det är ett fredsprojekt.

1999 fanns det 25 krig i världen, 24 av dessa var i länder som hade en gemensam valuta. Mellan 1989 och 1999 fanns det 108 väpnade konflikter i världen. 101 av dessa var inom stater som hade en gemensam valuta.

Vill man hävda att EMU är ett fredsprojekt måste man visa på vilket sätt detta valutasamarbete skiljer sig från de där freden inte kunnat bevaras, och det har man inte gjort.

Det finns faktiskt en skillnad som jag själv kan peka på, och det är att samtliga länder inom EMU-området inklusive kandidatländerna är demokratier.

Men eftersom demokratiska stater aldrig har gått i krig med varandra någonstans i världen är det närvaron av demokrati och inte valutasamarbete som är avgörande för fredens bevarande. Därav drar jag slutsatsen att det viktigaste fredsprojektet för Europa inte är införandet av en valutaunion utan det är demokratins utveckling.

Demokrati innebär folkstyre och förutsätter medborgarnas delaktighet och inflytande. Den grundläggande frågan är således om EMU bidrar till ökad demokrati, vilket alltså definitionsmässigt innebär att besluten flyttas närmare medborgarna. Svaret är helt klart nej! Visserligen menar jasidan att EMU-medlemskapet kommer att medföra ökat inflytande för Sverige, men frågan är inflytande för vem?

I den parlamentariska demokratin har vi vant oss vid att regeringen och dess ministrar har arbetat med full öppenhet och insyn av opposition och riksdag.

Med det arbetssätt som tillämpas inom EMU kommer enskilda ministrar fatta beslut i slutna rum, utan möjlighet till insyn och bedömning av medborgarna.

Avståndet ökar mellan medborgare och beslutsfattare och därmed minskar demokratin. Detta framgår tydligt i den DN-artikel den 8 augusti ("Här tar Sverige plats vid ett ja") som beskriver den så kallade Eurogruppen som Sverige, det vill säga en minister, skulle få delta i vid ett ja i folkomröstningen.

Artikeln beskriver hur denna grupp i det fördolda blivit alltmer inflytelserik, hur den ganska snart kom att överskrida de ramar den till en början fick, men i stället för kritik för detta fick den utökad makt enligt egna önskemål.

Enligt artikeln har man nu börjat diskutera mer breda ekonomiska frågor som skattefrågor, löneutveckling och strukturfrågor, och det är här som de egentliga besluten fattas.

Enligt framtidskonventets förslag kommer Eurogruppen få en starkare ställning och få en formell beslutanderätt i vissa frågor. Jasidan hävdar att det är viktigt för Sverige att få delta i denna grupp, för att framföra svenska synpunkter och krav, och i den mån man tror att Sverige med sina 9 miljoner invånare kan påverka resten av EMU-ländernas sammanlagda 300 miljoner. annat än marginellt kan det vara en rimlig synpunkt.

Men det måste ställas mot att man därmed ger upp 50 års demokratisk utveckling, att man totalt underkänner betydelsen av den demokratiska plattformen som ger medborgarnas insyn och delaktighet ett egenvärde.

Man glömmer bort, eller förnekar, att formerna för hur man kommer fram till ett beslut är minst lika viktigt som beslutet i sig, för om den som fattar besluten tappar kontakten med sina uppdragsgivare, medborgarna, förlorar man delaktigheten och engagemanget.

Det är denna delaktighet och detta engagemang som utgör kraften i det demokratiska samhället och som gör det så överlägset och framgångsrikt, jämfört med andra styrelseskick där en maktelit distanserat sig från medborgarna.

Det val du som väljare ska göra i höst handlar alltså inte om Du tror att det är ja- eller nejsidan som har rätt i sak.

Det handlar om valet mellan att överlåta makt åt en politisk elit, och låta den bestämma över de grundläggande förutsättningarna i din vardag, eller att behålla och stärka dina möjligheter till demokratiskt inflytande.

Eftersom jag tror på demokratin och på att den är förutsättningen för ett framgångsrikt och hållbart samhälle är valet lätt för mig.

Dessutom är jag övertygad om att det inflytande Sverige skulle kunna få inom EMU kan fås på annat sätt, mer i vissa frågor och mindre i andra, i varje fall i det långa perspektivet.