Emma kom till Furuboda Folkhögskola för att träffa eleverna i PVI, en förkortning som står för På Väg Igen. Det är en kurs för personer som har drabbats av en hjärnskada i vuxen ålder.

Samma kurs har hon själv gått som en del i sin rehabilitering efter den fruktansvärda händelsen hon var med om hösten 2009, då hon med studentfirande avklarat några månader tidigare, tittade ut mot vuxenlivet.

Visst kände jag igen händelsen och tidningsartiklarna om den hemska misshandeln på en tjej på Näsbyfältet, men att få möta Emma och få lyssna på hennes egen berättelse, reflektera och bli medveten om den långa resan som hon har behövt genomgå för att kunna vara den hon är idag, var känslomässigt.

Emma är en lugn och trevlig tjej som samlar sig och börjar berätta. Hennes berättelse är en berättelse om liv och död… nästan död, smärta, förödmjukelse, mod, mycket mod och vilja att lyckas komma tillbaka till LIVET!

Ja, Emma berättar att hon valde LIVET och har kämpat i tolv år för att bli självständig igen, men allt är inte avklarat och kampen fortsätter lite varje dag.

Den 25 november var det den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Det är sorgligt att vi behöver ha en sådan dag. Men dagen instiftades av en anledning, att våldet mot kvinnor finns, fortfarande, i alla länder, även i Sverige.

Jag önskar att Emma inte hade haft en sådan historia att berätta, att hon hade levt ett vanligt ungdomsliv fullt av aktivitet och allt det hon hade lust att göra. Så har det inte blivit för henne och så blir det inte heller för många andra kvinnor. Hennes liv kunde i alla fall räddas, hon hittades i tid.

Men hennes ungdom blev långt ifrån det hon hade tänkt sig. Alla behöver lyssna på en sådan berättelse, särskilt ungdomarna.

Du som är ung tror ofta att du är stark och kan klara dig själv, du anförtror dig ofta till dina kompisar, mer än till dina föräldrar. Världen gömmer tyvärr många mörka sidor. Du måste vara uppmärksam för din egen skull och även vaken och beredd att reagera om du märker att någon som du känner ser ut att råka illa ut.

Om Emma vill och orkar hade jag gärna sett att hon fick föreläsa i samtliga klasser, från sjunde klass och uppåt, för att väcka medvetenhet om vilka konsekvenser handlingarna kan ha, hur snabbt det kan gå att förändra ett liv.

Hennes berättelse är ett vittnesmål om det onda men även en hyllning till livet och till kärleken. Hon visar stor tacksamhet mot alla som har hjälpt henne att komma tillbaka, till LIVET!

Livet är värt att levas!

Jag hoppas verkligen att du som är rektor väljer att bjuda in Emma till din skola för att hennes historia är en av tyvärr många andra, som INTE FÅR GLÖMMAS.

Donatella Prete