Mitt rop efter hjälp – vad hände med vårdgarantin?
Min make fick en stroke slutet mars, hamnade på IVA, sedan på strokemottagningens rehabavdelning. Efter utskrivning poängterade personal att det var väldigt viktigt att komma igång med träning och att han skulle komma till dagrehab inom kort.
Träningen löste vi själva genom kommun, en sjukgymnast kom hem och det gjorde att han kunde gå själv efter kort tid.
Efter fem månader (fortfarande ingen rehab på strokeenheten) fick han dessvärre hjärnblödningar, med intensivvård samt inlagd på kirurgavdelning i Kristianstad.
”Han är inte dement! Han är inte psykiskt sjuk! Han har fått en stroke och hjärnblödningar. Varför kan han inte få rätt vård?”
Han skrevs ut efter en vecka för att komma hem, trots att han inte kunde stå på sina egna ben. Jag bad sjukhuset kontakta biståndshandläggare för vidare bedömning. Då skickades han till ett demensboende. Ett demensboende!?
Han hade svårt med koncentration samt var emellanåt förvirrad/orolig. Sköterska, läkare har försökt få in honom på specialistvård, Orupssjukhuset i Höör alternativt neurologen i Lund. Men utan resultat! Han ligger och stirrar i taket med dödsångest på ett demensboende och bönar och ber efter hjälp.
Då han knappt sovit sedan han kom dit i början september är han nu inlagd på PIVA (psykakuten) i Kristianstad. Där han får starka lugnande och kan äntligen sova.
Han är inte dement! Han är inte psykiskt sjuk! Han har fått en stroke och hjärnblödningar.
Varför kan han inte få rätt vård?
Vad hände med vårdgarantin?
En förtvivlad hustru
