På spaning efter socialliberalismen

Tyvärr är den politiska debatten andefattig och ofta blockerad. Kampen om väljarnas gunst leder inte sällan till ömsesidig misstro om varandras avsikter. För min del beklagar jag det bristande intresset för ett meningsutbyte om överensstämmelser och motsättningar mellan en socialistisk och en borgerlig vänster.

Till saken hör förstås att man i det nuvarande tids- och stämningsläget får leta länge efter frisinnet och socialliberalismen. Det är tunnsått med personer som förre jordbruksministern Eric Enlund och riksdagsledamoten Gabriel Romanus. Bland liberala kvinnor representerar Barbro Westerholm det tänkande som Ada Nilsson och Mia Leche Löfgren för länge sedan gav uttryck för.

Visst finns det anledning för oss inom vänsterpartiet att fundera över åtskilligt i vår egen historia. Det går inte att blunda för de mörka sidorna och att många medlemmar förr hade övertro till partidiktaturer och förtryckarstater. Det är emellertid nödvändigt att fundera över orsakerna härtill. Att det skulle röra sig om mänsklig ondska eller förrädiska handlingar låter sig möjligen sägas men det är en falsk bild. De som på sin tid trodde att det jordiska paradiset höll på att förverkligas i Sovjetunionen var helt enkelt lurade. Det svenska partiet följde i allt väsentligt Kommunistiska internationalen. Denna utgjorde en bricka i sovjetisk in- och utrikespolitik. Man får emellertid inte glömma att det alltsedan vänsterpartiets bildande 1917 hela tiden funnits en vänstersocialistisk linje. Det är denna som numera fullföljs efter brytningen med Komintern-traditionen.

Vänsterpartiet är inte det enda parti som gjort sig skyldigt till allvarliga misstag. Det gäller alla politiska rörelser och är således ingenting speciellt för dem som ger uttryck för socialistiska eller marxistiska värderingar.

Folkpartiet liberalerna liksom dess föregångare inkluderar både höger- och vänstertendenser. Till liberalernas främsta förtjänster hör den allians med socialdemokratin som resulterade i allmän och lika rösträtt. Där hade socialister och liberaler gemensamma motståndare i dåtidens högerparti.

Den politiska vänstern har inte monopol på progressiva förslag. Adolf Hedin framförde under det sena 1800-talet viktiga sociala reformtankar och Karl Staaf medverkade till att förverkliga en hel del av dem.

Hur ser det ut i dag? Inom den socialistiska vänstern finns det all anledning att efterlysa en tydlig borgerlig vänster. Det finns många insatsfält där radikala människor kan mötas oavsett partitillhörighet.

Socialister och liberaler är naturligtvis inte ense i fråga om ägande och makt, näringslivets organisation och den ekonomiska demokratins principer. Däremot bör det inte vara svårt att komma överens om betydelsen av privatägda och kooperativa småföretag. De motsättningar som existerar skall inte sopas under mattan men får heller inte dölja gemensamma intressen. I all politik är det nödvändigt att se till vad som kan åstadkommas i nuet. Då det gäller jämställdhet, de homosexuellas rättigheter, folkbildningsarbetet, alkohol- och socialpolitiken samt u-landsbiståndet behövs en hållbar allians mellan olika grupper.

Med tanke på den borgerliga alliansens strävan och hur det nu ser ut i vårt land framstår naturligtvis mina förhoppningar som verklighetsfrämmande och orealistiska. Jag kan förstå sådana invändningar men vill inte avstå från att ge uttryck för en vision som vilar på människors öppna sinnelag och vilja att pröva olika handlingslinjer.

Det nya årtusendet har att brottas med till synes oöverstigliga problem: rovdriften, miljöförstöringen, vattenbristen, befolkningsexplosionen, massfattigdomen samt klyftan mellan rika och fattiga länder. I allt detta existerar en vänster–höger-skala men den är inte tillräcklig för att fånga upp hela skeendet och vad som måste göras. Att garantera alla människor bröd, fred och frihet är vår tids viktigaste uppgift.

Kjell E Johanson

samordnare för vänsterpartiets analysgrupp