I dag måste vi vara uppmärksamma på det som kallas falska nyheter. Vi alla, men speciellt vi forskare, har en plikt att motverka det sjunkande förtroendet för vetenskap och sanning.
Tidningars ledarsidor, som Kristianstadsbladets, är förvisso till för att plädera för en ideologi och inte för att presentera sanningar. Men det innebär inte att de kan ta sig friheter och presentera osanningar.
I Kb 13 november kunde vi läsare ta del av en krönikörs text, som avslutas med följande: ”Vi vet från all teori och erfarenhet att marknaden genererar och fördelar resurser bättre än något regleringssystem.”
Detta är inte sant. Det är osant.
Sedan lång tid har forskning i ekonomi undersökt gränserna för marknaden och företaget, och samspelet mellan marknad, företag, stat och ibland fackföreningar. En del i denna forskning har sitt upphov hos en brittisk/amerikansk professor, Ronald Coase, som 1937 ställde sig frågan: Om nu marknader är så effektiva, varför finns företaget? Han belönades 1991 med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.
En amerikansk professor, Oliver Williamson, utvecklade under 1970- och 80-talet Coase’s tankar till en kraftfull teori, transaktionskostnadsteorin, som förklarar varför somliga utbyten i ekonomin regleras via marknaden, medan andra regleras via företagets hierarki. Williamson fick sitt ’Nobel’-pris 2009.
Själv disputerade jag 1990 på en avhandling som visar en annan regleringsmekanism, som har använts framgångsrikt i styrningen av svenska storföretag, där de varit organiserade i stora nätverk, med de förnämsta år 1990 som var Wallenberggruppen och Handelsbanksgruppen.
Till skillnad från Kristianstadsbladets krönikör vet vi att marknaden inte är duktig på att reglera utbyten när, till exempel det finns stora skillnader i informationstillgång hos parterna.
Därtill kan vi lägga att marknaden har effekter som många i samhället inte accepterar, varför stater som är underkastade demokrati, tvingas ingripa. Det fria skolvalet i Sverige innebär en kraftfull förstärkning av segregationen, vilket kanske inte vinner folkflertalets gillande, samtidigt som det kan skapa en situation som staten ingriper i, under målet att behålla den sociala freden.
Vi forskare kan ibland framstå som veliga, som ständigt säger att vi vet för lite och att allt beror på. Men sanning är en skör sak, som är värd en skör och varsam behandling.
Sven-Olof Yrjö Collin
professor i företagsstyrning
Svar:
Coase gjorde ett viktigt bidrag till analysen av marknadsekonomin. Jag lyssnade på hans nobelföreläsning, och har läst hans böcker. Men han kritiserade inte marknadsekonomin, han bidrog till analysen av hur den fungerade. Därav hans beskrivning av företaget, och hans diskussion av kollektiva nyttigheter i uppsatsen "The Lighthouse".
Se boken "Ronald Coase: Företaget, marknaden & lagarna". Coase underkände inte marknaden, han underkastade den en kritisk analys.
Om marknaden inte fungerar som allokerare av resurser, då måste alternativet, socialismen, vara bättre. Var har Collin argumenten för det? Enligt alla analyser jag läste om murens fall var DDR den rikaste ekonomin i hela den socialistiska världen. Levnadsstandarden i DDR var då, högt räknat, nästan 25 procent av vad den var i det marknadsekonomiska Västtyskland. Kanske en av förklaringarna till att västtyskarna inte flydde till DDR.
Innan Tanzania blev självständigt på 1960-talet hade landet en BNP per capita som var högre än Sydkoreas. (Uppgiften: från min vän och kollega Peter Stein som nu specialiserat sig på Afrikas ekonomi.) När Julius Nyerere kom till makten bestämde han sig för att föra en socialistisk politik. Därför hans stort bistånd från Sverige.
Han förändrade ekonomin enligt mönster från Maos Kina, och tvingade samman befolkningen i storkommuner. Samtidigt införde han, troligen efter uppslag från Sverige, prisregleringar. Följden blev att bönderna inte kunde tjäna pengar på att odla livsmedel - i Tanzania, som tidigare var en av Afrikas kornbodar. Så bönderna drog ned på produktionen. Tanzania blev snart beroende av livsmedelsimport.
Sverige gav, enligt en aktuell rapport, 67 miljarder kronor i bistånd till Tanzania.
Tanzania hade, innan detta startade, en BNP per capita som var större än Sydkoreas. Enligt mina beräkningar har Tanzania nu en BNP per capita som är 2,4 procent av Sydkoreas. Det är resultatet av 60 år av socialism och bistånd.
För Collin återstår att med statistiskt stöd visa att socialismen är överlägsen marknadsekonomin på att skapa välstånd. Om han har rätt i detta måste han också visa varför svenskar flyttar till Bulgarien för att tigga.
Nils-Eric Sandberg
