Sorg är inte en sjukdom – och resan tillbaka är inte rak
Det som händer är att vi drabbas av sorg. Vi fungerar inte alls som tidigare. Sociala relationer, arbete eller andra slags åtaganden blir omöjliga. Även vardagsrutiner som att handla mat eller städa kan bli övermäktigt.
I detta läge behöver den sorgedrabbade hjälp. Förutom den omedelbara omgivningen, är sjukvården och Försäkringskassan de samhällsinstanser som kan ge stöd och hjälp.
SAMS kunde i en rapport nyligen konstatera att båda dessa har svårt att hantera sorgedrabbade personer. I rapporten, som bygger på en enkät med nära 1 500 svarande, framgår att det ofta skär sig i kontakten. Framför allt handlar det om en oförmåga att förstå hur sorgen yttrar sig och vilka konsekvenser det får.
Sorg och sorgetillstånd är ingen sjukdom, men sjukvården behöver sätta en diagnos för att agera. Ofta sätts en psykiatrisk diagnos, ibland uttalat för att hjälpa personen till sjukskrivning, men ibland eftersom det är det enda perspektiv läkaren har.
Konsekvensen av dessa diagnoser blir att tusentals människor klassas som psykiskt sjuka fastän de inte är det. Att exempelvis få diagnosen ”anpassningsstörning” är något många reagerat starkt på. De riskerar även att få fel slags hjälp.
”En sorgereaktion kanske inte alls uppkommer förrän långt senare. Då behövs hjälp och stöd, medan omgivningen står där som frågetecken.”
Hos Försäkringskassan uppstår problem med stelbenta regler. Det är en välbekant problematik för många fler än sorgedrabbade. Däremot blir det extra tydligt för denna grupp. Det skulle också vara relativt enkelt att lösa – om kunskapen och förståelsen bara finns.
Sorg och tiden efter förlusten är inte en rak resa mot ett bättre mående. Tvärtom kan det gå väldigt mycket upp och ner. En sorgereaktion kanske inte alls uppkommer förrän långt senare. Då behövs hjälp och stöd, medan omgivningen står där som frågetecken: ”Han som var så stark och klarade av…”
Vi har sedan rapporten presenterades haft ett stort antal möten med både politiker och företrädare för olika myndigheter. En möjlig väg framåt är en utökad sorgpeng.
Idag är den 10 dagar för den som förlorar ett barn under 18 år, vilket är långt ifrån tillräckligt. En flexibel sjukskrivning, där dagarna den sjukskrivne ska vara hemma bestäms efterhand, skulle också hjälpa många sorgedrabbade. Även en utvidgad närståendepeng skulle kunna vara ett alternativ. Inget av detta behöver kosta så mycket, eftersom alternativet är dagens sjukskrivning.
Med en bättre förståelse för hur sorgedrabbade reagerar och vilka deras behov är, skulle tillvaron bli lite lättare att hantera för våra medlemmar. Det skulle vara en stor hjälp när det allra värsta har hänt.
Kjell Westerlund, ordförande i SAMS – Samarbete för människor i sorg, som är en paraplyorganisation för VSFB, VIMIL, Spes och Spädbarnsfonden
