Tänk längre än till ditt eget barn

Mobbande pojkar brukar vara fysiskt starkare än sina jämnåriga och de betraktar sina offer som värdelösa. Fysisk styrka spelar inte lika stor roll för flickor som mobbar, eftersom de använder mer psykisk mobbning som utfrysning och social isolering. Mobbarna använder också en speciell strategi för att inför sig själva godkänna sin mobbning. De är innerst inne medvetna om att de bryter mot de normer som gäller för normalt umgänge. Därför konstruerar och tillskriver de offret negativa egenskaper, vilka ger plågaren anledning till repressalier Är mobbare egentligen innerst inne ängsliga och osäkra och därför mobbar andra som en form av kompensation? Nej, det är inte alltid helt säkert. Det finns undersökningar (Olweus) som visar att mobbare kännetecknas antingen av ovanligt lite ångest och osäkerhet, eller så är de i det avseendet som elever är mest, alltså har gott eller i varje fall hyggligt självförtroende. Personligen menar jag att gruppen mobbare, inklusive aktiva medlöpare, är mycket blandad till sin sammansättning och också innehåller osäkra och ängsliga elever. Blunda inte för mobbningen! (1996) är en sammanställning av ungdomars idéer och förslag mot mobbning som givits ut av Barnombudsmannen – efter att ha skickat brev till varannan 13-åring i landet med olika frågor runt mobbning och fått svar från några tusen. I den står bland annat att läsa: ”I resonemangen om vad mobbning beror på är den vanligaste tanken, att det är något hos mobbaren som leder till att mobbning uppstår. En typisk kommentar är, att mobbaren har problem. Och den mobbade får problem. Som en orsak till att någon börjar att mobba, tänker sig ungdomarna dåliga hemförhållanden, att mobbare är otrygga och saknar kärlek. De har inte fått lära sig att alla är lika mycket värda. Andra tänkbara orsaker är att mobbaren är osäker eller avundsjuk på sitt offer som har något som mobbaren saknar. Det kan också vara något hos den utsatte som mobbaren anser vara provocerande. Ett annat sätt att tänka kring problemet är att man helt enkelt mobbar för att andra gör det. Fler orsaker till att någon mobbar, antas vara rädslan att själv bli utsatt. Några tänker sig att mobbarna saknar inlevelseförmåga och inte förstår eller kan föreställa sig hur ont det kan göra” Orsakerna till att en ung människa börjar att mobba andra står ofta att finna i hur barnet behandlas hemma. Om föräldrarna inte sätter tydliga gränser för barnets aggressiva beteende så kommer det sannolikt att fortsätta, tills någon annan sätter gränserna. Den främsta åtgärden vid all slags oönskat barnbeteende är, att en vuxen, omedelbart i kärlek, korrigerar det felaktiga beteendet. Undersökningar visar att mobbare som inte får hjälp med att komma ifrån sitt destruktiva beteende, löper fyra gånger så stor risk som andra, att så småningom hamna i missbruk och kriminalitet. Eller, uttryckt på annt sätt, fyra av fem av våra ungdomar som sitter på kåken har varit mobbare som inte fått hjälp. Därför, kära föräldrar, när Ni får vetskap om, att Ert barn mobbar andra barn. Då skall du i det läget inte enbart vara en förälder, utan också en vuxen mogen människa. Bli inte en förälder som tar ditt barns mobbande som en fläck på din egen personlighet och börjar jaga runt som en ”skållad råtta” för att minsann visa, att ditt barn är oskyldigt. Den du då kränker, är ditt eget barn och i förlängningen dig själv. De allra flesta barn som mobbar andra barn vill ha hjälp med att komma ifrån sitt mobbande. Men de klarar inte av det utan vuxenhjälp. Såhär skriver en före detta mobbare, en elev i årskurs nio: ”... så jag ringde till den här flickan och grät när jag bad henne om ursäkt i telefon. När hon förlät mig, så kändes det som en stor tyngd lyftes från mitt hjärta. Jag tycker att både VÅLD och MOBBNING ÄR FRUKTANSVÄRT!