Tjänstemännens haveri på djurskyddets altare
Det sägs ofta ”Vi har de tjänstemän vi förtjänar”. F-n tro´t, inte minst när man sett här involverade tjänstemän som slingrande och krumbuktande sökt gömma sig bakom aktuell lagstiftning på området. Värst härvidlag var enhetschefen Jenny Larsson som tilldelades alltför lång programtid utan att egentligen säga något. Om detta beror på okunnighet eller medvetenhet i avsikt att söka dölja sitt misslyckande (tjänstefel?) är för mig oklart. Att efter bortemot 40 anmälningar mot den aktuella gården inte ha kommit längre, tyder på att man inte är vuxen sin uppgift. Att dessutom påpeka att man inte behövt anlita veterinär kompetens tyder på ren dumhet. Det finns andra åtgärder än påpekanden och förelägganden att tillgripa i sådan här fall, vilket enhetschefen vid berörd länsstyrelse borde veta.
”LRF gömmer sig i vanlig ordning bakom generella uttalanden och teser om att djur skall ha det bra, samt att vi har ett kontrollsystem som fungerar bra i det här landet”
Heder, däremot, åt den pensionerade länsveterinären och de två damerna från ”Nationellt centrum för djurvälfärd” på SLU som klart och tydligt konstaterade missförhållandena utifrån befintligt material. Övriga direkt berörda tjänstemän synes däremot mera angelägna om att ”slå vakt om sitt eget skinn och verksamhet” än att se till djurens välfärd.
En kammaråklagare som tilldelats ärendet, nu i form av en anmälan om djurplågeri och miljöbrott, agerar som rättsväsendet i stort brukar göra, det vill säga prioriterar ner detsamma och kryper bakom förundersökningssekretessen.
LRF gömmer sig i vanlig ordning bakom generella uttalanden och teser om att djur skall ha det bra, samt att vi har ett kontrollsystem som fungerar bra i det här landet. Att så inte är fallet härstädes, vill man inte uttala sig om, ens i allmänna ordalag.
”Sammanfattningsvis, samtliga i det här ärendet berörda tjänstemän från såväl myndigheter som övriga, synes mera angelägna om att bevaka sina egna positioner och organisationer än djurens välfärd.”
Arla, till sist, som är mest berört utöver djurägaren, väljer att likt strutsen sticka huvudet i sanden och inte ens ställa upp på en intervju. Är man rädd för att ytterligare lik som gömmer sig i medlemskåren skall dyka upp. Synnerligen svagt, också sett utifrån det övervägande antalet djurägare, som sköter sig väl. Borde nog gå en kurs i krishantering.
Sammanfattningsvis, samtliga i det här ärendet berörda tjänstemän från såväl myndigheter som övriga, synes mera angelägna om att bevaka sina egna positioner och organisationer än djurens välfärd. Måste man vara pensionerad länsveterinär eller obunden expert på djurvälfärd för att se och våga konstatera att djur kan misskötas, såsom härstädes, även i produktionsjordbruket?
Olle Nilsson
Opolitisk sanningssägare
Lönsboda
