Två veckor av våld, superier och misshandel

Det hör till nyårshelgen att ägna några tankar åt den tid som flytt och de år som ligger framför oss. Löften att leva lite sundare det kommande året blandas med försök att komma ihåg vad det var man lovade förra gången det begav sig. Jag är framtidsoptimist. Obotlig. Men jag måste trots det erkänna att det finns ett antal tecken i tiden som gör att man börjar fundera på om optimismen verkligen är så motiverad. I första hand tänker jag på hur barn och ungdomar mår i dagens Sverige. När trettonhelgen nu är över har vi bakom oss två veckor av festlighet, ledighet och tid att umgås och tänka. Men vi har också bakom oss två veckor av våld, superier och misshandel inom familjerna. Under helgerna var det så många barn som ringde till BRIS (Barnens rätt i samhället) att telefonsystemen brakade samman. Hur ser framtiden ut för ett sådant land? I samband med årsskiftet sänktes barnomsorgsavgifterna. En stor förskolereform kallas det. Och visst är det bra att alla barn som vill ges rätt till pedagogisk verksamhet i förskolan. Men frågan är hur mycket av pedagogisk nystart vi verkligen får se. Redan idag är barngrupperna i förskolan alldeles för stora. Också i fritidsverksamheten finns det mycket i övrigt att önska. De nya reformerna kommer att innebära än större grupper. Kommunförbundet varnade nyligen för att det inte finns utbildad personal nog för att klara dagens situation, hur skall det då gå när ännu fler barn skall ta plats i förskolan? De senaste åren har varit tuffa. Sjukskrivningarna bland förskolepersonalen har rasat i höjden. Samtidigt utbildas allt färre förskollärare. Kommun efter kommun erkänner nu att förskolegrupperna kommer att bli större och att andelen vuxna med relevant utbildning blir lägre. Hur ser framtiden ut för de barn som går i så stora förskolegrupper? Jag hade gärna avstått de där tiorna i sänkt förskoleavgift som den nya förskolereformen innebär för mig. I riksdagen har jag också agerat för att de pengarna i stället skall satsas på att höja kvaliteten och minska grupperna. En och en halv miljard skulle på detta sätt kunna tillföras förskolan. Tänk vad man kunde gjort för de pengarna? Veckan före jul kunde man i Kristianstadsbladet läsa ett nödrop från Barn- och ungdomspsykiatrin. Det handlade den gången om hur flyktingbarnen mår. Barn som lider av ångest och har svåra koncentrationssvårigheter. Barn med depressioner och där det finns risk för självmordsförsök. Sverige är ett på många sätt välmående land. Men icke desto mindre är det viktigt att uppmärksamma revorna i välfärden. Det finns miljöer i Sverige som inte är bra för barn att vistas i. Jag tycker att man kan se att de miljöerna växer i omfång och antal. Och det verkar som om alltfler barn vistas allt mer i dessa miljöer. Det är ingen bra start på livet. Och det är inte heller bra för samhället i stort. Hur barnen mår i dag avgör hur Sverige kommer att må i morgon! Det finns självklart inga enkla lösningar. Snarare är det nog så att det behövs en mångfald av åtgärder, en del kan lösas med politiska beslut, men det handlar också oerhört mycket om hur vi, var och en av oss vuxna agerar. Både mot egna barn och andras ungar. Kanske blir 2003 det är då vi får beslut om maxgrupper på dagis. Kanske är det så att löftena som socialdemokraterna gav i valrörelsen både på lokalt och centralt håll också skall hållas och inte bara i tystnad förvandlas till vaga målsättningar. Kanske blir 2003 det år då vi får en ny humanare flyktingpolitik och integrationspolitik så att fler barn kan finna ro och få ett rejält fäste i det svenska samhället. Kanske blir 2003 det år då inte bara BRIS nedringda telefoner tar emot oroliga, ledsna och uppgivna barns samtal utan ett år då också fler av oss vuxna tar vårt ansvar. Det brukar sägas att barndomen inte går i repris. Det gör inte heller år 2003. Så skall man hjälpa till att förbättra världen är det lika bra att köra igång direkt innan tiden rinner iväg och det åter blir nyårshelg och tid för återblick. Christer Nylander