Malmströmshuset – en berättelse om Vilan
Att huset skulle vara relativt förfallet vågar jag inte ifrågasätta, men däremot att det skulle sakna kulturhistoriskt värde. Även om mycket av dess värde låg i innehållet – en lång tradition av konditoriverksamhet i en något kantstött men ändå otroligt välbevarad inomhusmiljö, under ledning av älskvärda gamla människor för vilka det verkade vara fråga om en livsuppgift att sköta konditoriet – är själva byggnaden, på den plats där den står och i dess autenticitet (ingen tilläggsisolering och bara något enstaka fönsterbyte), värd att bevara just för att så mycket annat på Vilan har rivits.
För knappt 15 år sedan, när den gamla posten (eller skolan, ursprungligen) stod inför att rivas för att lämna plats åt nuvarande Max, fick jag höra ett resonemang från kommunen eller museet (jag minns inte vem) om att det visserligen var en fin byggnad, och i ganska gott skick, men att det inte var lönt att spara den eftersom så mycket annat av det gamla Vilan redan var förstört.
Jag vet inte om du skriver under på den logiken, men jag tycker att den kan ifrågasättas eller rentav vändas till sin motsats: Eftersom det finns så pass lite kvar får man vara rädd om det som finns.
Man får väl trots allt säga att det handlar om platsens identitet, även om huset inte är detsamma utan sitt forna innehåll? Byggnaden har någonting att bidra med till stadsbilden och den berättar tillsammans med sina grannar österut på samma tomt om det spontant framväxande municipalsamhället Vilan. De bildar en enhet som bevarats från tiden just innan inkorporeringen i Kristianstad och den moderna stadsplanering som därmed skulle följa (med tråkiga konsekvenser för just Vilan). Står de inte för någonting som kan vara eftersträvansvärt i dagens stadsplanering, när man tar avstånd från en dogmatisk modernism? Brokighet och stadsmässighet på samma gång.
Martin Uggla
Kristianstad
