Det där är naturligtvis GW mycket bättre på, så det överlåter jag med varm hand åt honom att avgöra. I stället ska jag göra ett försök att lista Sveriges farligaste politiker.

Jimmie Åkesson?

Knappast. Med sina 22-23 procent av väljarkåren har Åkesson inte muskler nog att ens lägga ner P 3.

Jonas Sjöstedt?

Nja. Jonas Sjöstedt är ju över huvud taget inte med i matchen längre. Förpassad till åskådarläktaren av Stefan Löfven får Sjöstedt vackert sitta och titta på, när hans gamle vapendragare tar bort värnskatten och luckrar upp arbetsrätten.

Isabella Lövin/Per Bolund?

Tveksamt. De världsfrånvända miljöpartisterna har skjutit sig själva i foten med sin plakatpolitik (lådcyklarna, Klimatklivet, friåret, Fridolins kolbit). På bara ett halvår har Greta gjort mer för att lyfta klimatfrågan än vad Miljöpartiet lyckats med under de 38 år partiet existerat som politiskt parti.

Martin Ådahl?

Tveklöst. Martin Ådahl är Centerpartiets chefsekonom och arkitekten bakom centerns stora flaggskeppsreform: privatiseringen, eller snarare slakten, av Arbetsförmedlingen. En reform som splittrar centerrörelsen och även riskerar spräcka regeringssamarbetet.

Fast det är klart – jämfört med Per Ankersjö är Ådahl en ganska ofarlig politiker.

Per Anker . . . vem då?

Ankersjö må vara en doldis för många, men de som följer det politiska spelet vet att han var högsta hönset i den idéprogramsgrupp, som dagarna före jul 2012 la fram de famösa förslagen om bland annat månggifte och fri invandring.

Av det i alla läger, inte minst inom centern, så hudflängda förslaget till nytt idéprogram blev det, lyckligtvis, bara en tummetott, och Ankersjö, som stod den nytillträdda partiledaren Annie Lööf nära, tvingades lämna toppolitiken, sörjd och saknad bara av Stureplansmaffian, som fortfarande drömmer om månggifte, fri invandring, slopad skolplikt (det hade Ystadsparet gillat), platt skatt med flera stolligheter.

Men hur är det egentligen med Annie Lööf? Kan man lita på henne?

Jag menar, hon har ju tvingats till en och annan pudel under sina åtta år som partiledare.

Här bara ett axplock:

2006 sa hon i en radiointervju att hon var för månggifte.

2007 motionerade hon i riksdagen om förbud mot omskärelse av pojkar.

2011, i SVT:s Agenda, sa hon att hon inte var främmande för ytterligare 30 miljoner invandrare i Sverige.

2012, i en Lördagsintervju i Ekot, svävade hon på målet huruvida Kina är en demokrati eller diktatur.

I riksdagsvalet 2018 gjorde Annie Lööf ett stort nummer av att Centerpartiet är den enda vägen framåt i svensk politik.

Häromdan råkade jag höra en centerpartistisk kommunpolitiker travestera Mikael Wiehe, apropå omgörningen av Arbetsförmedlingen:

Dom säger det är vägen

den enda vägen fram,

men ska det här kallas framåt

då ska jag ingenstans.

Leif Westerhede

Opol obun