Vår Sverigedemokratiska grupp går inte till val för att bedriva partipolitik i kyrkan, vi vill snarare rätta till saker vänstern förändrat eller ”moderniserat”. Exempelvis tycker vi att Fader vår ska läsas enligt den äldre traditionen istället för den nya översättningen kallad ”Vår Fader” som få kan utantill, samt att det satsas för lite på kyrkomusiken. Som kyrkosångare är vikten av kyrkomusik något som kommer vara prioriterat från min sida, eftersom det är många gånger inkörsporten till kyrkan. Därför handlar vår linje inte om att mota liberaler i grinden (vilket Nilsson påstår), utan snarare få kyrkans medlemmar att rösta för en återreformering där man lyfter fram saker som idag är saknade; en utveckling som fått många att lämna kyrkan. Vad s.k. ”liberaler” går till val på får stå för dem, har de kloka förslag hur vi får kyrkan att blomstra finns alla möjligheter att tillsammans göra något bra; rimligen bör någon som kallar sig liberal ha samma uppfattning vad gäller våra förslag.

För att återknyta till Nilssons diskussion kring fotbollsföreningen så handlade Lars-Ivars syn om att bjuda in människor som helt avfärdar fotboll så länge dom kan tänkas rösta på Lars-Ivar, där den sverigedemokratiska uppfattningen är att man åtminstone bör tycka om att sparka boll för att tillsammans få fler människor att intressera sig för bollsporten. Således har Nilsson en poäng i sin liknelse. För egen del har jag aktivt sjungit i Kristianstads pastorat sedan 2006 det vill säga 15 år, men har i mycket hög grad Svenska kyrkan att tacka för min musikaliska utbildning (även om jag också gått musikklass) då jag började i en kyrklig gosskör som 7-åring; därför vill jag också använda denna möjlighet att få fler att förstå värdet av kyrkan. Men också att föra viktiga traditioner vidare till nästa generation.

I den bästa av världar har Nilsson säkert helt rätt i att partier inte behövs inom kyrkopolitiken, och jag tror också att den vänsterförskjutning som skett påverkat medlemsantalet mycket negativt eftersom människor lämnat när de inte känt igen sig (bortsett från de som lämnat av rent ekonomiska skäl). Hade inte partierna funnits, utan byggt på människor som tror på Gud (istället för den Ericsonska linjen om vikten av att ateister engagerar sig); hade vänsterförskjutningen inte skett.

När den progressiva vänstern idag monterar ner traditioner, ritualer, normer och kultur vill vi verka i motsatt riktning, eftersom en kyrka som inte är kyrka mister både legitimitet och funktion medan en aktivt troende kyrka kan locka nya medlemmar. Det här borde självklart kunna skötas utan nomineringsgrupper, men med tanke på hur lätt valberedningar korrumperas kan det finnas poänger i att man delar upp sig i olika grupper; där var och en utser sina representanter.

För min del och jag är övertygad om att jag talar för alla våra representanter om att inte göra kyrkan till en politisk arena, utan få tillbaka viktig kultur som knuffats ut av just politiska skäl. Hur får vi fler skolavslutningar i kyrkan? Hur får vi fler ungdomar att konfirmera sig eller sjunga i kör?

Hur kan man ens tycka det är kontroversiellt att barnen blir välsignade på en skolavslutning?

Att kyrkorummet också har nationell variation beroende på vilket land man befinner sig i är också något som sätter positiv färg på tillvaron, olika länder har olika traditioner där de svenska många gånger hamnat i sikte för personer med progressiva värderingar; det vill vi förändra då Svenska kyrkan inte bara är en oerhört viktig institution för troende människor utan också för Sverige.

Ian Fernheden, kyrkosångare och första namn för Sverigedemokraterna till Kristianstads pastorat