Tova Riekwell: ”Hjärtslagen”

Kanske kommer jag aldrig härifrån. Mamma och pappa som alltid är så ledsna. Jag hör hur mamma snyftar när hon tror att jag sover. Det gör mig bara ledsnare.

Det enda jag hör är mitt hjärta som slår och pulsen som bultar i öronen. Efter ett tag blir pipandet blir högre och jag hör snabba steg komma rusande i korridoren. Jag hör pappas röst, han låter upprörd men jag kan inte höra vad han säger. Jag försöker öppna ögonen men det går inte. Jag blir rädd. När jag försöker fråga vad som händer men jag kan varken prata eller röra mig. Plötsligt blir det tyst. Pulsen tystnar och jag hör inte hur mitt hjärta slår längre. Det är den första stunden på länge som jag inte hör någonting. Man skulle kunna höra en knappnål falla.

Jag gläntar på ena ögat. Ljuset bländar mig efter det svarta tomma. Det är inte lamporna på sjukhuset utan gult solsken. Jag har inte sett det på länge utom genom ett litet fönster. Jag är heller inte på ett sjukhus. Ingen sjukhussäng, sjuksköterskor eller doktorer. Ingen pappa eller mamma. Det jag ser är en äng med blommor i alla tänkbara färger. Lila, rosa, gula och blåa. Gräset vajar i vinden och det är varmt. Himlen är ljusblå med små fluffiga vita moln som glider över himlen. En blandning av de ljuvligaste dofterna svävar runt och det är som om jag befinner mig i ett disigt och lyckligt töcken.

Jag sätter mig sakta upp. Det är mjukt och det är som en om jag ligger i en mjuk bädd. Jag kan inte fundera på hur eller varför jag kom dit. Det är som om en dimma puttar bort alla tankar som inte var av ren och skär lyckliga. Det är bara jag här, och fåglar. En plötslig rörelse fångar min blick.

Bara några steg bort står ett bord med en stol vid ena änden. Bordet är av vitt trä och stolen av samma material. Ett sådant bord hade vi hemma på verandan. Mamma brukade ta fram bordet och stolarna när det började bli varmt. Jag gillar det bordet.

Jag reser mig upp och går bort mot bordet. Det är ett litet bord. Den lilla stolen ser inbjudande ut även om den är av hårt trä. Jag sätter mig ner och det mjuka gräset kittlar mig på benen. Jag tittar ner. På fötterna har jag inga skor. På kroppen har jag en gul klänning som fladdrar i den milda vinden.

När jag tittar upp igen står det mat på bordet. Inte vilken mat som helst. Kakor av grädde och med bär på toppen. Bakelser av choklad, glass, stora och små. Det är så fullt av kakor på bordet att några trillar ner på marken. En tillbringare med saft finns också. Jag tar upp så många kakor jag orkar äta på den alltför lilla tallriken. Det är det godaste jag ätit på väldigt, väldigt länge.

Till slut har jag ätit så mycket att jag inte kan få i mig en bit till. Jag lutar mig tillbaka och tittar ut över omgivningen. En liten bit bort ser jag en liten sjö. Den är blank och blå. Långt ute på sjön guppar en liten båt. Jag reser mig upp och går sakta ner till sjön. Sakta eftersom att jag inte vill lämna sängen med alla blommorna.

När jag kommit ner till stranden ser jag att det är en gammal man som sitter i båten. Han fiskar. Jag vinkar åt honom men han ser mig inte. Det är någonting bekant med mannen men jag kan inte komma på vad.

Jag går ner till vattnet. Det är exakt lagom varmt och jag går längre ut i vattnet. Klänningen flyter som en mantel bakom mig. Till slut når vattnet mig till hakan men jag kan inte sluta att gå. Snart är mitt huvud under vattnet. Vattnet är klart och runt mig reser sig sjögräs till ytan. Det är som om jag vandrar i en undervattens skog. Den behagliga känslan jag haft på stranden byts långsamt ut till panik. Mina lungor fylls med vatten när jag andas in i hopp om att hitta luft.

Precis när jag inte har någon luft kvar blir det svart. Svart som natten. Så svart att jag inte kan se min hand även om jag håller den precis framför ögonen. Det blir tyst. Min kropp svävar fritt. Inte som den gör i vatten men som när man hoppar ut för en brygga.

Plötsligt hör jag pipande från maskiner och upprörda röster. Det blir ljusare som när man blundar med ansiktet mot solen. Jag blinkar och öppnar ögonen. Jag bländas av ansikten och lampor. Lättade röster hörs och jag omfamnas av armar. Alla pratar i mun på varandra och jag hör inte vad de säger. Jag tittar mot sidan och på monitorn som visar mina hjärtslag. Jag ser hur mitt hjärta slår och nu hör jag pulsen bulta i öronen igen. Det gjorde jag inte på stranden eller på ängen.

Av: Tova Riekwell