Att tolka vår egen värld

Nu är vi mitt uppe i maj och för oss i Svenska Kyrkan brukar detta innebära konfirmations- och vigseltiden framför alla andra. I bägge fallen handlar det till stor del om möten. Ibland mellan kyrkan och människor som aldrig haft/annars har någon kontakt med kyrkan. För konfirmanderna är det en lång och intensiv period som förbereder själva konfirmationen och i bästa fall har den tiden sått en hel massa frön som kan börja att gro när man minst anar.

När det gäller vigslarna ser det lite annorlunda ut: vi möter brudparen när deras drömmar är som vackrast. Ibland tvingas vi förändra drömmarna en aning, så att de går att förverkliga över huvud taget. Men ibland är det precis tvärt om – vi ger dem idéer till en än vackrare dröm än de själva kanske hade från början.

Att som präst få vara en del av allt detta, det är ett privilegium som andra bara får ana! Men ibland blir jag faktiskt lite orolig, mitt i allt det vackra.

Vad är det som händer med våra kunskaper om de svenska traditionerna? Denna oro aktualiserades när jag var på fest i en annan del av landet för några veckor sedan. När mitt yrke kom på tal fick jag (som så ofta) höra detaljer från deras egna kyrkliga erfarenheter. I detta fall ett bröllop som de hade varit på och upplevt nya, konstiga saker i ritualet. Bruden och brudgummen hade gått in tillsammans! Detta hade förvirrat några av gästerna som var övertygade om att brudens far alltid ska lämna över sin dotter till sin blivande svärson. När jag frågade dem hur många bröllop de varit på och fick svaret – inga, men vi har sett rätt många på tv – då suckade jag inombords.

Förvisso har man gjort så här i Sverige också en gång i tiden, men det är knappast därifrån de flesta får idén, utan från amerikanska TV-serier. Det får mig att undra hur vi tolkar vårt svenska samhälle – med amerikanska glasögon? En bekant till mig ville gärna bli kriminaltekniker efter att ha tittat på CSI, lyckligt ovetande om att i Sverige är dessa poliser med en vidareutbildning. Inte enbart kriminaltekniker som i USA. Det tog en titt på polisens hemsida för att övertyga vederbörande om att amerikansk tv och svensk verklighet inte alltid är jämförbara. Nu finns det något gott i att man inte känner så väl till polisens organisation och verksamhet. För det innebär sannolikt att man inte haft så mycket med just den myndigheten att göra.

På samma sätt känns det tryggt att väldigt många svenskar på fullaste allvar tror att man ska stå upp när man talar i en rättegång och att det finns en vald jury som ska övertygas om ens eventuella oskuld.

För det innebär nog att de aldrig tvingats sätta sin fot i en domstol. Men min fråga kvarstår – hur tolkas vårt eget samhälle? Filtrerat genom amerikanska filmer?

Innebär detta också – hemska tanke - att vi undermedvetet även tolkar våra egna privata liv genom upplevelser från amerikanska program?

Snälla, säg att det inte är så.

Marie-Louise Nilsson