Dansen betyder allt

I nästan 38 år har Maj-Lis Persson suttit som ordförande för Linderöds Folkdanslag, Club 69 och det har minst sagt blivit en hel del hambo och fioltoner genom åren. Det är med stor ödmjukhet som hon avgår från sin post, men engagemanget läggs inte helt på hyllan.

– Jag har bara kommit med idéerna. Det är så många som varit engagerade och gett ett enormt värdefullt stöd under alla dessa år, säger Maj-Lis Persson.

På det stora bordet hemma i Linderöd ligger det fotoalbum, böcker och lp-omslag från 70-talet. De glada minnena från tiden som ordförande i folkdans- laget är tusentals och det finns otaliga historier att berätta.

– Jag har ju några strängar på min lyra. Om man får leva och ha hälsan kvar så vill man ju vara på G som ungdomarna säger.

Den avgående ordföranden skrattar hjärtligt när hon berättar att det då och då kommer fram någon vuxen herre eller jänta som knackar henne på axeln och frågar om hon kommer ihåg en gammal dansare.

– Det var ju jag som dansade för dig i Skepparslöv, Önnestad eller från någon skoldans kan de säga. Och visst känner jag igen dem, men jag kommer kanske inte ihåg namnet på dem alla, säger hon och förklarar att de unga dansande flickorna och pojkarna skänkt henne stor glädje.

– Jag tycker det är så roligt med alla dessa ungdomar. De har verkligen kämpat med danssteg, teater och sång, men även med pappersinsamling och renhållningsarbete längs E22:an för att bidra med pengar till resor.

Det var i slutet på 1960-talet som idén väcktes bland Maj-Lis Perssons tankar och precis som en uppenbarelse visste hon plötsligt hur verksamheten skulle organiseras.

Från att tidigare ha lagt all fokus på hushållsarbete och på att ha pedantiskt fint omkring sig var det nu annat som stod i centrum. Det gällde att prioritera.

Många trodde inte att det skulle vara möjligt att sätta igång någon aktivitet i Linderöd, men Maj-Lis Persson var envis och kände så starkt att hon inte tänkte ge sig i första taget. Elsa Nilsson som då var vaktmästare på bygdegården erbjöd sig att hjälpa till och snart satt det lappar uppe i hela byn.

– Första kvällen glömmer jag aldrig. Jag trodde att det kanske skulle komma ett 15-tal, men det kom 28 stycken flickor och pojkar. Men hade inte familjen ställt upp med god hjälp under dessa år hade det inte varit lätt, allt har skett helt ideellt, säger Maj-Lis Persson och ett stort leende sprider sig över hennes ansikte.

Och sedan den första träffen 1969 så har det bara rullat på, men ibland kan det komma små hinder i vägen. Det mesta löser sig dock med en stark vilja och ett brinnande engagemang.

– Jag hade inte tänkt så mycket på det här med dräkter, men vi skulle ju ha folkdräkter till alla barnen. Det var helt fantastiskt för föräldrarna sydde själva. Slöjdlärarinnan Anna Ivarsson var till en enorm hjälp och hon har lagt sin hand vid mer än 200 dräkter.

Maj-Lis Persson berättar också att dräktråden Anita Söderlind och Elvy Svensson varit ett starkt stöd genom folkdansringen.

Genom åren har det sedan blivit många spännande framträdanden bland annat på Bäckaskog slott inför kungen och drottningen. Det har även blivit flera äventyrsresor av internationellt slag.

Folkdanslaget har till toner av både såg, nyckelharpa och blåsinstrumnet bjudit upp till dans i främmande länder.

Sedan 1974 har de haft ett utbyte med Danmark och det finns en särskild grupp inom föreningen som deltagit på Nordleks stora nordiska folkdans- och spelmansstämma. Sedan början av 1980-talet har de också utbyte med Schweiz och Belgien.

– Vi har dansat på Guldtaket i Innsbruck, Österrike och i Italien vid Adriatiska havet tyckte de så mycket om vår musik att radion kom och spelade in.

Nu väntar fler resor och äventyr. I juli beger sig dansarna till Schweiz och till hösten bjuder de in sina danska vänner till att slå klackarna i taket i Linderöd.

Utlandet i all ära, men den allra största publiken som dansgänget någonsin mött var på scoutlägret i Rinkaby 2001. Inför 25 000 scouter dansade de hambo för glatta livet på riktigt ojämn mark.

– Vi gick också med i paraden och symboliserade Sverige med våra dräkter. Vi bar på stora blomsterkorgar och det var riktigt pampigt, berättar hon och gestikulerar med armarna.

Trots att Maj-Lis Persson nu har avsagt sig posten som ordförande lämnar hon inte folkdanslaget helt. Nu är det posten som hedersordförande som tar vid och det är något som hon tar på allra största allvar.

– Ja, säger hon och tittar drömmande på en vackert blomstrande amaryllis som pryder bordet. För mig betyder det att med heder föra folkdanslagets rykte vidare.

Jenny Roos