Det har varit värt allt – trots smärtan

Namn: Maria Brandin, elitroddare, idrottslärare.

Fyller: 40 år den 4 september 2003.

Familj: maken, tillika tränaren Fredrik Ludl, föräldrar, en bror.

Bor: i Kungälv.

Aktuellt: deltar i SM i rodd 6-7 september.

Det är med blandade känslor hon nu träder in i 40-årsåldern, medger hon.

– Men jag har ju sett andra klara det så då ska det väl gå för mig också, menar Maria Brandin.

Annars har hon inte haft tid att fundera så mycket på detta med ålder den senaste tiden. Två dagar efter födelsedagen inleds nämligen SM i rodd på Rådasjön i Mölnlycke utanför Göteborg.

– Jag har tänkt att jag skulle ro hem tre SM-guld i olika klasser och därmed bli den äldsta tjejen i Sverige som gjort detta, förklarar Sveriges mest meriterade kvinnliga roddare genom tiderna.

Nyligen var hon med på Nordiska mästerskapen där hon kom tvåa i fyra-rodd.

Lägg därtill ett VM-guld, två VM-brons och 16 SM-tecken, förutom alla andra utmärkelser från tidigare bravader som trängs i prisskåpet och man skulle tro att Maria Brandin, rankad som sexa bland världens bästa roddare under tio år, var mätt och belåten vid det här laget.

– Det är jag också. Min internationella karriär är definitivt över. Men träna måste man om man hållit igång så mycket som jag har gjort, annars fixar inte kroppen det. Fast det är inte för den korta stund man eventuellt får stå på prispallen som jag fortfarande håller på, utan för att det är så himla kul att ro. Och får man bara vara frisk tror jag heller inte att åldern har någon betydelse, säger Maria.

Hon opererades för diskbråck tre gånger inom loppet av tio månader året före hennes sista stora internationella mästerskap - OS i Sydney år 2000. Där gick det inte särskilt bra.

– Ryggen tog knäcken på min internationella idrottskarriär, säger Maria enkelt.

I dag är hon frisk. Men inte besvärsfri.

– Att alltid ha ont någonstans i armar, ben eller rygg hör till vardagen för en roddare. Och den som bryr sig minst om smärtorna vinner tävlingarna. Överhuvudtaget är rodd inte en sport man håller på med om man inte tycker det är kul.

Att återuppta sitt gamla yrke som idrottslärare i Kungälvs kommun är dock inte att tänka på.

– Det var längesen jag jobbade i en skola och jag saknar eleverna. Men i och med att ryggen är trasig så klarar jag inte det jobbet längre. Jag ska dock få hjälp med att komma tillbaks till arbetslivet på något sätt. De senaste två åren har jag bland annat läst idrottsbiologi i Oslo. Det är ett ämne som alltid intresserat mig och jag hoppas kunna få användning för studierna framöver.

Att det blev rodd för Maria Brandin är ganska naturligt, född och uppväxt som hon är i roddarstan Kungälv med dess legendariska roddarklubb.

– Pappa rodde och alla ungarna på gatan rodde. Men någon större roddare var jag inte som barn utan slutade när jag var 17 år och gjorde sedan inte comeback på allvar förrän jag fyllt 23 år, berättar Maria.

Hon bor fortfarande kvar i Kungälv tillsammans med tidigare sambon och tränaren, numera maken, Fredrik Ludl, men har bytt klubb.

– Jag tillhör numera Mölndals roddklubb. Det beror bland annat på att i Kungälvs roddklubb var jag ensam tjej. Men nu när jag inte längre kan ro singelsculler har jag inte något mer att hämta där. I Mölndal är vi ett tiotal kvinnliga roddare. Och jag har upptäckt att är det så mycket roligare att dela ett intresse och känna gemenskapen som man gör man ror tillsammans med andra i fyra- eller åttalag.

Trots ryggproblemen och smärtorna har det hon upplevt under idrottskarriären hittills varit värt allt, menar Maria.

– Genom rodden har jag träffat min man, fått se världen, träffat en massa spännande människor och fått lära mig att ta både med- och motgångar.

Även om jag inte tagit en enda medalj så hade det varit värt allt. Många idrottsmän tror att tar jag bara en medalj så blir allt bra.

Men det är faktiskt vägen dit, vardagsslitet med träningen, som måste vara roligt annars blir inte medaljen värd någonting.

Rik på sin sport har hon inte blivit. Även om hon haft en del sponsorer, så måste man till exempel hålla sig med arbetsredskap, roddbåt, själv.

– I dag jag har bara skulder, konstaterar Maria krasst. Men även om jag aldrig haft anledning att flytta till Monaco så har jag ändå för att vara en kvinnlig roddare haft det hyfsat bra. SOK har ju alltid stöttat mig.

Och så jag som sagt haft jätteroligt hela tiden - det är det allra viktigaste.

Monica Frime