En bom värd att vänta på

Familj • Publicerad 13 maj 2007

Vid övergångsstället får min raska promenad ett abrupt slut. Trafikljuset visar ilsket rött och det tickande ljudet pulserar långsamt, långsamt. Rastlösheten smyger sig på och jag kan inte låta bli att vrida nacken snett uppåt och låta blicken vandra till bilisternas ljus istället. Plötsligt slår det om till rött och jag hoppar ut i gatan utan att vänta på mitt gröna ljus. Jag kan aldrig hålla mig, det är stört omöjligt. För det kan vara så stressande att vänta. Att vänta på vattenkokaren är en annan klassiker. Man står bredvid och stirrar stint på manicken. Snabbt, snabbt, ska det gå. Det är ju därför man har en vattenkokare och inte kokar vattnet i en kastrull på spisen. Men det går inte snabbt. Som tur är, så hörs det när vattnet börjar bubbla och koka upp. Då är det bara att stänga av kokaren och vips så har man sparat fem sekunder. Vilken tur! Samma sak med mikrovågsugnen. De digitala siffrorna räknar ner tiden tills maten är klar. Tre, två, ett. Om man är tillräckligt snabb, så hinner man öppna luckan under den där sista sekunden, innan klockan plingar. En sekund i tidsvinst, men en tillfredsställelse som räcker halva lunchen. Lika stressigt är det när jag läser tidningen. Jag bläddrar alltid igenom den innan jag läser något ordentligt och ibland blir det bara ett enda bläddrande fram och tillbaka utan att en enda artikel blir läst. Jag tar kaffe innan bryggaren har bryggt färdigt. Jag rycker ut sladden till brödrosten så att brödet ska hoppa upp innan det är färdigrostat. Jag ögnar och halsar, slarvstädar och småspringer. Det är därför som jag uppskattar broöppningar och järnvägsbommar. När bommarna fälls ner på en bro eller vid en järnvägsräls, så tar det verkligen stopp. Obarmhärtigt och obevekligt stopp. Kanske borde det stressa mig, men jag gillar tvånget att stanna upp. När varningsklockorna börjar ringa för att meddela att bommen snart fälls ner, så snabbar jag på stegen. Inte för att hinna passera innan det är för sent. Tvärtom. Jag vill hinna stå vid bommen så länge som möjligt. Jag ställer mig alltid långt fram och lägger händerna på ryggen. Jag tittar på cyklisterna som tagit spjärn med ena foten mot asfalten och bilisterna som stänger av sina motorer, vevar ner rutan, sticker ut armbågen och låter ljudet från bilstereon välla ut ur den instängda kupén. Alla ansikten, trötta efter en arbetsdag framför en datorskärm, i en högljudd skolsal, i ett stekosande restaurangkök, eller var de nu kan ha befunnit sig, vänds mot den lenande kvällssolen. Joggarna skuttar på stället för att inte stelna till. Mobiltelefoner fiskas upp för att meddela en senare ankomst. Det uppstår ett mumlande och ett surrande, som snart överröstas av fordonens frustande framfart. Så går bommarna långsamt upp igen. Bilarna startas, cyklisterna sparkar igång, joggarna sätter fart. Alla hastar vidare. Även jag.Katarina Lundqvist

SAXO
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.