Födelsedag

Namn: Jeja Sundström, trubadur, artist.

Fyller: 60 år den 27 september 2003.

Familj: dottern Ida, snart 19 år.

Bor: söder om Söder i Stockholm.

Aktuellt: ledig vecka med lingon- och svampplock.

Det aktuella stämningsläget betecknar hon som:

–  Spänd förväntan och full panik.

Inte nog med att det gått 60 år sedan hon kom till världen. Det är också 40 år sedan riksdebuten med "Fruktförsäljarens klagan" i Frukostklubben.

– Och så har jag nyligen blivit med ett litet radhus. Så det blir kombinerad födelsedags-, jubileums- och inflyttningsfest på lördag, kvittrar dubbeljubilaren Jeja Sundström.

I nästa andetag konstaterar hon:

– Vips, vad åren går. Det är ju inte riktigt klokt. Eller också är det det...

Det var 1961 som den 18-åriga telefonisten Jeja Sundström (döpt till Gertrud) bytte hemkommunen Storuman mot Stockholm. Att hon en dag skulle bli rikets första trubadurska och en av dess mest folkkära och mångsidiga artister fanns bara inte i föreställningsvärlden. Sjungit och trallat hade hon visserligen alltid gjort. Framförallt visor och gärna av Olrog. Och hon hade verkligen älskat att vara med i kyrkokören. Fast det var telegrafexpeditör hon tänkte bli.

Inte förrän 1971 vågade Jeja Sundström säga upp sig från Telegrafverket för att fullt ut satsa på en artistkarriär, som vid det laget blomstrade för fullt.

– Det var aldrig någon medveten strategi. Det bara blev så, menar hon.

Debuten i Frukostlubben 1963 följdes samma år av seger i amatörtävlingen Flugan. Detta ledde i sin tur till Folkparksforum och så småningom bildandet av trubadurgruppen "Visor & Bockfot", tillsammans med Sid Jansson, Björn Ståby och Stefan Demert. Innan dess hade dock Jeja Sundström kommit ut med sin första soloplatta, "Ulf Peder Olrog på Jejas sätt" – vilket är en historia för sig.

Året var 1965 och Jeja bodde inackorderad i Stockholm när hennes hyresvärd en kväll knackade på dörren och sa att hon som sjöng visor kanske skulle tycka det var trevligt att träffa en trubadur vid namn Cornelis Vreeswijk.

– Först ville jag inte släppa in honom utan sa "Ja, ja – Branting är död han också". Men så såg jag hans ögon och då förstod jag ju att det verkligen var Cornelis, skrattar Jeja.

Det blev mycket vissjungande och mycket Olrog den kvällen.

Ganska mycket senare kontaktades en förvånad Jeja av en skivproducent som bjöd in henne till en källare i Gamla stan för att sjunga in en platta med Olrog-visor.

– Jag gjorde två soloplattor till. Men efter det har jag bara varit tillsammans med andra på skiva, konstaterar Jeja.

Fast det har ju gått bra ändå. Ingen som sett det sedan 80-talet ständigt repriserade tv-programmet "Gäster med gester" har kunnat undgå att notera den formidabla komiska ådran hos "lektanten" Jeja Sundström.

Det har blivit en hel del scenteater också. Som hos Tjadden Hellström i Norrköping i farsen "Far och Flyg" 1991. Eller på Intiman i Stockholm där hon bland annat medverkat i succén "Spanska flugan". Och i våras kunde man se Jeja Sundström i den musikaliska komedin "Vår bästa tid är nu" på Vasateatern i Stockholm. Den gavs som dagsföreställning för dem som gärna vill se teater men ogärna ger sig ut i storstadsvimlet om kvällarna.

– Till exempel alla pigga pensionärer. Jag har hållit på med dagteater ett par år nu. Behovet är enormt och det är alltid fullsatt. Dessutom väldig roligt och tacksamt. Och så har det gett mig möjlighet att skriva lite sånger till de pjäser vi spelat. Just nu håller vi på och planerar för en föreställning vi ska ge i Vasans café till våren, berättar Jeja.

I somras gjorde hon som vanligt nedslag på olika visfestivaler landet runt. Att sommaren nu är slut betyder dock inte att Jeja Sundström slutat sjunga. Tvärtom. I Stockholmstrakten finns en mycket speciell publik som ivrigt väntar på att trubadurskan och hennes gitarr i det hon kallar för "mitt viktigaste projekt" – att regelbundet var fjortonde dag besöka ett vårdhem för att ge dem som bor där en stunds underhållning.

– Jag har valt att åka till ett och samma vårdhem hela tiden för att det ska bli igenkännbart för dem som vistas där och nu har vi blivit som en liten familj, berättar Jeja och fortsätter:

– Det är otroligt att se hur livsandarna vaknar till – om än bara för ett litet slag. Här kan det handla om personer som inte pratat på evigheter.

Eller glömt vad deras barn heter.

Men de gamla sångerna minns de och sjunger med i varenda versrad.

Det är oerhört fascinerande och givande – inte minst för mig.

Monica Frime