Förutfattade meningar

Häromdagen var det 25 år sedan vår svärson föddes här i Kristianstad. Som krönikör skall jag tänka på och skriva lite om vad som varit och är, och tankarna går till vad vår familj gjorde i maj för 25 år sedan. Vår son var tre år och vår första dotter skulle fylla ett år. Vi bodde uppe i Lidköping vid Vänern. Just i maj månad 1978 bilade vi med husvagn ner till Skåne för första gången i vårt liv. Målet var Malmö och Svenska baptistsamfundets årskonferens. Det kändes lite pirrigt eftersom jag skulle tala i Pildamms-parken på Kristi Himmelfärdsdagens morgon. ”Dunk, dunk, dunk” lät det i bilen när vi kom i närheten av Landskrona. Motorkrångel, eller vad var det som knackade? Hörselskadad som jag är kunde jag inte avgöra. Vi körde in på en verkstad, och jag berättade hur bilen lät. Tyvärr kunde jag inte få fram något begripligt ur det bilmekanikern sade. ”Röu, rrää, rröö” lät det i hörapparaten när han pratade. Till sist gav jag upp och gick ut för att be min fru Anette, som har perfekt hörsel, att gå in och tyda detta sällsamma tungomål som kallas skånska. Dessvärre var även hon oförmögen att tolka denna sjungande dialekt, varför vi blev tvungna att åka vidare ovetande om den visdom mekanikern försökte förmedla. I denna förvirringens timme fattade jag det drastiska beslutet att be till Gud att aldrig skicka mig till Skåne. Man kan ju inte bo där man ingenting begriper av vad människor säger! Föga anade jag då att 25 år senare skulle vi ha bott här i Kristianstad i drygt fem år och trivas bra i bygden. Att förstå skåningarnas språk går alldeles utmärkt nu, och vår äldsta dotter är gift med en äkta skåning sedan tre år tillbaka. Deras snart sex månader gamle son kommer att tala med diftonger och ”tungrots-r”. Så kärt! Förutfattade meningar om lokalbefolkning och landsändar har funnits tiderna igenom. Jag tänker till exempel på när Jesus gick på Galiléens, Samariens och Judéens vägar 2000 år före bilarnas och husvagnarnas tid. Då var det stora skillnader mellan judar i söder och judar i norr. Ännu större var skillnaden mellan judar och samarier. Samarierna bodde i mellersta delen av landet. När Jesus kallade lärjungar protesterade en av dem ”Kan något gott komma från Galiléen?”. Jesus var ju uppväxt i Galiléen i norr, och fick dras med den förutfattade meningen om galiléer när han hade med judar i syd att göra. Samarier och judar till och med hatade varandra. Om en jude beträdde samarisk mark betraktades han som ”oren” och fick inte gå in i Jerusalems tempel. Ännu värre var det om han verkligen sammanträffade med en samarier. Det var därför radikalt av Jesus att gå genom Samarien. Fri från fördomar som andra levde efter stannade han upp, samtalade, och umgicks med dem. Han hade ingen ”smuts-stämpel” på samarier. Jesus lyfte i stället fram dem som barmhärtiga och tacksamma människor. Avstånden i tid och rum krymper. Det är framför allt genom Jesus som jag fått lära mig att olika kulturer och språk berikar, bara kärleken från Gud får råda. Tänk att Gud ledde oss till Skåne – vi som inte ville flytta hit. Där fick jag mig en ”knäpp på näsan”. I dag tackar jag Gud för att vi fick en svärson och många nya vänner på köpet. Tack Gud för Skåne och för skåningarna! Tacket till Gud går att öka på med Lars-Åke Lundbergs och Margareta Melins sång: ”Tack gode Gud för jorden och alla människor. Gör en familj av alla, en enda jätte-stor.” Lars-Gunnar Hjalmarsson är pastor i Östermalmskyrkan i Kristianstad