Hittade lyckan i konsten

Förtjusning, är ett ord som liksom skimrar ut från Katarina Engsrö. Hon förmedlar en barnsligt bubblande glädje, men inte utan ett allvar i botten. Sedan hon gav sig själv modet att låta den kreativa sidan få fritt utlopp är livet så mycket enklare. Kanske inte nödvändigtvis rakare, men mer glädjefullt, mer lustfullt, mer i nuet.

Katarina har sin ateljé där hemma i garaget. Där finns leran, den mjukt fuktiga och den hårda, brända. Drejskivan, som den senaste tiden stått allt mer overksam till förmån för de tomma, vita bladen som noga fylls med akvarellfärg och bildar mönster efter mönster. Gärna med inspiration från Indien som Katarina har en ständigt växande kärlek till.

På övervåningen har hon sin målarateljé och undervisningslokal. På väggen hänger tips på olika tekniker och bokhyllan dignar med böcker om målande, inspiration och teknik.

– Du ser hur lyckligt lottad jag är, säger hon, nästan förstulet som om hon inte vågar tro på det.

Ändå har det varit så i flera år. Hennes akvarellkurser fylls varje år, i höstas höll hon fem kurser i veckan plus en för lärarna på Gärds Köpinges skola. Ingen av eleverna misstänker att hon vid första kurstillfället för några år sedan stod i grovköket med dunkande hjärta och grät av nervositet.

Katarina har alltid ritat, satt på golvet som barn och ritade och ritade.

– Du vet teckningarna som skolsystern brukar ha hängande på väggen, de var nog mina allihop!

Att man kunde jobba som dekoratör hade hon inte en aning om, men ett sommarjobb på Tempo ändrade på det.

– Jag fick sen jobb på Domus reklamavdelning, där jag i 16 år textade alla skyltar och gjorde layouter.

Det hade hon nog kunnat fortsätta med, men under föräldraledigheten med tredje barnet omplacerades hon, till kassorna.

– Jag fick inte veta det förrän samma dag jag kom tillbaka och jag blev både arg och ledsen.

Där och då bestämde hon sig. Fick hon inte vara med och bestämma över sin situation så kunde hon väl se till att bestämma allt själv. Hon hade drejat sedan tidigt 70-tal, som en hobby, och när arbetskamraterna föreslog att hon skulle starta eget tog hon dem på orden. Det var 1992.

– Jag tror att jag var tvungen att hamna i mörkret för att se ljuset. Det var en dröm som skrämde, det där att starta eget som keramiker, men det visade sig vara helt rätt.

Det gick bra. Katarinas skålar och vaser med små målade detaljer rönte stort intresse. Hon kunde leva på sitt hantverk.

– Där sprang jag, med små barn, och drejade och sålde. Det var en ordentlig rivstart, minns hon.

Men ljuset lyser inte alltid lika starkt och 2000 fick hon diskbråck i nackkotorna, hon hade slitit ut sig. Men Katarina är inte den hon är om inte även detta mörker kunde vändas. För hennes dröm har egentligen alltid varit att måla.

– Men visst var det en svår övergång. Smärtan fanns där och sjukskrivningen var långvarig. Jag kommer nog aldrig kunna dreja på samma sätt som innan.

Fortfarande är hennes keramik mer lättsåld än tavlorna, men i somras kom ett uppsving hon knappt vågar tro på. En gallerist i Frankrike hade fått syn på hennes akvareller på nätet och bjöd in henne att skicka in sina alster till en utställning. Hon blev till sin stora förvåning utvald.

– Förstår du hur stort det var? Det var en internationell utställning och lilla jag var med?

Givetvis åkte hon och maken dit till vernissagen. Utställningen delade också ut diplom och en av Katarinas lunnefåglar, en busig ungfågel, vann ett av tre priser för en ny konstnär. Katarina ler med hela ansiktet. Skakar på huvudet, kan fortfarande inte tro det. Men ändå, diplomet har sått ett frö och hon har lagt ut krokar för att få fler utställningar.

Inspiration ser hon överallt, men parets backpackerresor till Asien ger mycket.

– Vi brukar vara äldst bland alla ryggsäckar, men jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att resa.

På så sätt har hon skaffat sig en lågkastig konstnärsvän i Indien, en tsunamidrabbad familj hon stöttar på Sri Lanka och en munk hon håller kontakten med och andra vänner över hela jorden. Snart väntar en ny Indienresa. Hon funderar på att i samarbete med ett resebolag i Indien arrangera målarresor från Sverige.

Katarina konstaterar i all enkelhet att hennes livsuppgift nog är att lära ut akvarellmålning.

– Det är en så totalt avkopplande sysselsättning, befriande och bra för själen. Det är utan krav, ger endorfiner och glädje. Förebyggande hälsovård helt enkelt.

Och så ler hon sådär befriande förtjust på nytt, glad över den där omplaceringen som gjorde henne så arg att hon faktiskt hittade lyckan i konsten.