Hypofysen – liten men viktig
För att uttrycka det lite vårdslöst – Helene Holmer forskar om en beståndsdel liten som en ärta. Förvisso finns forskning kring betydligt mindre beståndsdelar. Och förvisso är detta forskning kring en väldigt betydelsefull beståndsdel, trots den sparsamma storleken – hypofysen. Den lilla "ärtan" styr kroppens produktion av hormoner: tillväxthormon, könshormon, hormoner som styr ämnesomsättningen och produktionen av stresshormon som är nödvändigt för kroppen.
Barn som inte växer på längden kan ha brist på tillväxthormon. Oftast vet man inte varför hypofysen inte producerar tillräckligt med hormon. Men den näst vanligaste orsaken hos barn är en tumör i hypofysen, kraniofaryngiom.
Hos vuxna är orsaken till att hypofysen inte fungerar som den ska oftast hypofystumörer, eller tumör intill hypofysen. Behandling som blir följden är kirurgi och/eller strålbehandling plus efterföljande tillskott av hormoner.
Helene Holmer har arbetat deltid på CSK de senaste sex åren, specialiserad på hormonsjukdomar (endokrinologi), och samtidigt gjort sitt avhandlingsarbete i Lund.
– I början på CSK arbetade jag mycket med diabetiker, som ju är kroniskt sjuka. Jag upptäckte efterhand att det finns andra, mer ovanliga kroniska sjukdomar och de är också oerhört spännande, säger Helene Holmer som när vi möts har en vecka kvar till disputation.
Hypofyspatienter är en ganska liten grupp, och forskningsprojektet växte fram i diskussioner med handledaren docent Eva-Marie Erfurth.
– Just då skissades det här i Sverige på en stor studie, med frågeformulär, berättar Helene Holmer.
Och det ena gav det andra. Därför har CSK bidragit med 30 patienter i en undersökning om 832 patienter som har klarlagd brist på tillväxthormon, och 2581 kontrollpersoner. Förutom "lilla" CSK är landets universitetssjukhus med i studien.
En studie som lett fram till slutsatserna att kvinnor som före 18 års ålder fått diagnosen brist på tillväxthormon med åtföljande operation/behandling löper större risk att få frakturer och har sämre bentäthet (mer poröst skelett), och att kvinnor som fått diagnos både som unga eller vuxna löper större risk för hjärt-kärlsjukdomar jämfört med kontrollgruppen. Vuxna män löper mindre risk för frakturer, och män som fått diagnos som unga har likvärdig bentäthet som kontrollgruppen. De har mindre risk för hjärt-kärlsjukdomar, eller samma, som kontrollgruppen.
– Förr slutade man ge barn tillväxthormon när de hade växt färdigt på längden. Numera ger man tillväxthormon även när de är vuxna, för att skelettet ska växa färdigt, livskvaliteten öka och för att minska risken för hjärt-kärlsjukdomar, berättar Helene Holmer.
Tillväxthormon är ganska dyra preparat. I Storbritannien får man fortsätta med tillväxthormon bara om man kan visa att livskvaliteten förbättras.
– Eftersom det är dyrt är det viktigt att veta att hormonet verkligen har effekt på sjuklighet och dödlighet.
Hormonbrist ger hämmad tillväxt på längden hos barn, bukfetma – ibland stor övervikt – svaghet i muskler, allmän trötthet och sänkt livskvalitet hos både barn och vuxna. Den extra gnistan saknas.
Med en vecka kvar till disputation sitter Helene Holmer mycket vid datorn hemma i gamla prästgården i Österslöv, "precis det hus vi ville ha". Det är ofrånkomligt att undra om hon är nervös inför disputationen, där opponent blir professor Lamberts, endokrinolog (expert på hormonsjukdomar) från Holland. Ola Ohlsson från medicinkliniken i Kristianstad sitter ordförande.
Finns det några svaga punkter i avhandlingen?
– Frågan om urvalet kommer alltid upp! Är urvalet korrekt? Ja, jag tror inte att det är någon snedfördelning.
Förbereder du dig mycket för frågor som kan komma?
– Jo, jag funderar på vilka frågor jag kan vänta, och vad jag ska svara.
Kan du sova gott?
– Njae, jag sover så där, säger Helene Holmer med ett smil.
Gunilla Ingels
044-18 55 38
gunilla.ingels@kristianstadsbladet.se
a Helene Holmer
Ålder: 45.
Född: I Dalby, utanför Lund.
Bor: I Österslöv.
Familj: Man och två barn.
Yrke: Läkare.
Fritidsintressen: Gympa och trädgård.
Aktuell: Disputerar om sjuklighet efter operation av tumör i hypofysen, trots adekvat behandling.