I dag ska stora pojkar gråta
Demokraten Edward Muskie blev aldrig amerikansk president. Han grät i teve 1972 och var politiskt död i samma sekund.
I dag är läget det omvända. Dagens politiker förväntas vara känslosamma och därmed storhjärtade. Tony Blair såväl som George W Bush har uppträtt tårögda när de mött massmedia och därmed framstått som känsliga, goda, människor och ledare.
Prins Charles fick kritik för att han var känslokall när han inte grät och inte la armarna om sina söner på deras mor prinsessan Dianas begravning.
Men 1963 beundrade en hel värld lille John John Kennedy som blott treårig gjorde honnör vid sin far John F Kennedys bår.
Den engelske sociologen och professorn vid universitet i Kent menar i sin bok Theaphy culture/Routledge, Terapikulturen, att vi lever i det terapeutiska samhället.
– Det terapeutiska förhållningssättet till världen och det terapeutiska språkbruket har tagit sig in i människors vardagsliv, säger Frank Furedi. Samhället sänder hela tiden ut signaler om att det är hur vi mår för tillfället som bestämmer våra liv. Vi sjukförklarar oss själva när livet känns svårt. Det resulterar bland annat i att vi tror att vi måste gå till proffs för att lösa våra existentiella problem.
Furedi menar att vi låtit det engagerade, politiskt radikala samhället på sextio- och sjuttiotalet avlösas av det terapeutiska. Människor vänder sina blickar inåt mot sig själva och någon kollektiv solidaritet finns inte längre. Fackföreningarna tappar mark och de politiska partiernas inflytande minskar.
Och in på scenen kommer terapeuterna, experterna som ersatt prästerna som uttolkare av livet och döden. Är vi ledsna ska vi tala om det med terapeuten. Är vi arga ska vi tala om det med terapeuten.
– Vi måste ha hjälp för världen är farlig och vi klarar oss inte själva, säger Frank Furedi. Vi har ändrat på definitionen av vad en människa är och vad ett barn är. Vi talar om att barn utsätts för faror och när vi ställer frågan "vad är det som är farligt?" kan svaret bli "allting!". Därför behöver vi ännu mer hjälp av terapeuter än vad vi nånsin behövde av prästerna.
Frank Furedi vänder sig mot att terapeuterna följer oss ända in i våra hem med sina varningsrop om att det är där som kvinnomisshandel, barnaga och incest äger rum. Han menar att ur rädslan kommer misstänksamhet och framförallt en förlamande brist på självförtroende och tillit till det egna förnuftet och förmågan att förändra sin egen situation.
I svenska medier hände något nytt i början av 1980-talet. Politiker började svara på tevereportrarnas frågor med känslor i stället för åsikter. "Jag har en känsla av", "jag upplever det som att" ersatte "jag anser", "jag tror" och "min uppfattning är".
Och så har det fortsatt. Reportern Bert-Olov Brännström förväntades i direktsändning bjuda på sina innersta känslor när gisslandramat på skolan i Tjetjenien pågick 2004.
Är det ett tecken på det terapeutiska samhället?
– Ja, absolut, säger Frank Furedi. Det visar också på att vi går igenom en period av politisk utmattning. Vi har svårt att få fram tankar och idéer om hur vi ska tackla framtiden. Därför tycker politiker att det är enklare att säga "jag mår bra" i stället för "min politik är bra". Och det sättet att tala sprider sig som sagt även till andra än politikerna.
Vem tjänar då på det terapeutiska samhället?
– Ingen tjänar egentligen på det mer än en handfull terapeuter, säger Frank Furedi. Men visst kan regeringar och institutioner förlita sig på dess mekanismer. Dock förlorar vi alla på det eftersom det sätter fokus på fel saker; känslor går före kampen för ett rättvisare samhälle till exempel.
I sin bok skriver Furedi också om att det före andra världskriget världen över var okej att i nationalistisk anda sörja och glädjas tillsammans när det gick dåligt eller bra för ens land. Nu när nationalism inte är politiskt korrekt så har vi i stället skapat nya ikoner att samlas kring; prinsessan Diana i Storbritannien och Anna Lindh i Sverige till exempel.
– Det har också att göra med att vi har svårt att samlas kring nya politiska idéer om framtiden, säger Frank Furedi. I stället samlas vi i sorg när någon berömdhet dött. Det är en av de få gånger medborgare i olika länder samlas numera.
I den walesiska gruvorten Aberfan dog 1966 116 barn och 28 vuxna när en skola begravdes av kolmassor. Detta var före krisgruppernas tid och byborna sörjde själva sina döda. Man lät de överlevande barnen gå tillbaka till skolan så snart som möjligt så att deras liv skulle bli normalt igen.
Och när psykologerna kom till Aberfan för att forska i händelserna flera år senare fann de inga tecken på att någon av de överlevande barnen eller de döda barnens familjer hade tagit mental skada av tragedin.
– Att låta ett helt samhälle sörja ifred skulle aldrig få ske i dag, säger Frank Furedi. I dag tror vi att de som vill sörja för sig själva är sjuka. Därför uppmanas sörjande att dela sin smärta med terapeuterna och världen.
I dag har vi medelklassmänniskor i Västvärlden så få, om några, saker att vara rädda för. Vi har mat, husrum, kläder, ja det mesta vi kan önska oss. Varför hittar vi då på så många saker att oroa oss för?
– Det är för att vi egentligen är rädda för oss själva, svarar Frank Furedi. Vi ser bara vår destruktiva sida och inte vår konstruktiva. Det är därför vi inte ser att vi kan förändra världen tillsammans.
Hur ser då framtiden ut; är politiken död?
– Hur framtiden blir är upp till oss själva, säger Frank Furedi. Ska det politiska sättet att betrakta världen komma tillbaka är förutsättningen att vi utmanar det terapeutiska sättet, som ser allt subjektivt, att se på världen och människorna. Det politiska livet kommer annars att fortsätta att vara underordnat känsloväldet. (TT Spektra)
Lena Mattsson
