”Jag ville inte åka tillbaka”

Carina Johannesson anlände som fyraåring till Sverige från Finland i oktober 1943. Hon kom sjövägen från Åbo till Stockholm.

– Det är inte mycket som jag minns av resan över. Vi barn fick ligga längst ner i botten på båten. Det var många som inte mådde bra. Jag har efteråt förstått att det var hemskt. Men jag har förträngt det mesta och förmodligen inte velat komma ihåg.

Under Finlands fortsättningskrig med Sovjet kom omkring 70 000 finska krigsbarn till Sverige. I ett snöre runt halsen hade hon en lapp med sitt namn.

– Tyvärr så har den försvunnit. Jag hade så gärna velat ha den kvar.

Hon hamnade hos lantbrukarparet Karl och Elida Malm i Kilinge strax utanför Glimåkra.

– Jag kom med tåg från Stockholm. Det stannade i Glimåkra på den tiden. Min fostermor kom på cykel och hämtade mig.

Under de fyra åren hon var i nordöstra Skåne hann hon gå första klass i Glimåkra skola.

– Det värsta var när jag skulle tillbaka. Jag hade rotat mig här. Glömt bort finskan och mina föräldrar. Och hade fått två syskon. Jag ville inte åka tillbaka till Finland.

Återresan 1947 upplevde hon som jobbig. Vid framkomsten möttes hon av sin mamma och en syster. Pappan var sjuk och inlagd på ett konvalescenshem.

När Carina Johannesson ser tillbaka så tycker hon att den åttaåriga flickan hade lätt för att återanpassa sig till det gamla landet och modersmålet och hänför det till åldern.

– Det var fortfarande väldigt fattigt när jag kom tillbaka till Finland. Skillnaden mot Sverige var mycket stor. Jag skrev brev till mina fosterföräldrar och vädjade om att få komma till Sverige. Jag ville bara komma hit.

Som tolvåring återkom hon till Glimåkra. Där gick hon sjätte och sjunde klass. Hon berättar att hon inte saknade föräldrarna och syskonen som hon lämnade.

– Nej. Tyvärr. Det är hemskt att säga. Jag kände mig mer hemma här. Folk sa till mamma: Hur kan du släppa iväg henne igen när du har fått henne tillbaka? Då svarade hon: Om jag släppte iväg henne när hon var fyra kan jag inte hindra henne nu.

Carina Johannesson säger att hon inte anklagar mamman för att ha släppt iväg henne utan förstår att det mycket berodde på den rådande situationen.

– Jag vet inte om jag själv skulle ha släppt iväg mina barn. Det måste vara det yttersta.

Återvände

Senare i livet har hon återvänt till Lundo socken strax utanför Åbo och hälsat på sin mamma och sina syskon och syskonen har senare besökt henne i Sverige.

16 år gammal tog hon anställning på Junex i Lönsboda. Hon trivdes inte riktigt utan började hos en hårfrisörska. Vid den tiden, som 19-åring, träffade hon sin första man.

– Vi var gifta i 34 år och fick fyra barn. Med tiden gick vi åt skilda håll.

Som vuxen tog hon en studentexamen med ekonomisk inriktning. Arbetslivet fortsatte därefter mestadels på kontor men även i affär.

På 1970-talet tog hon och den dåvarande maken över familjeföretaget Roshamn AB i småländska Målilla. Bolaget tillverkade elradiatorer och belysningsarmaturer. En dag kom skidåkaren Ingemar Stenmark på besök tillsammans med sin första flickvän.

– Vi hade honom som namn när vi sände radiatorer till Italien. Han var blyg, trevlig och sa inte så mycket.

Två jubileer

Sedan 1992 har hon varit aktiv i föreningen Sydsveriges finska krigsbarn. Medlemmarna berättar för varandra om sina upplevelser. Flera har tråkiga minnen från att ha blivit utnyttjade på olika sätt både i Sverige och i Finland.

– För många är det första gången i livet som de för någon annan berättar om vad de har varit med om.

I år firar Carina Johannesson två jubileer. I dag fyller hon 75 år och den 24 september är det 20 år sedan hon träffade sin nuvarande man Bengt.

Hon har inte hört från barnen än om de planerar någon överraskning men berättar att hon och maken firar med en vistelse på pensionat i Båstad.

Trots att hon fick en svår start på livet är hon nöjd med hur det blev.

– Jag tycker att jag har haft det bra.