Konstnären Eva Barnekow firar 80: ”Önskar fred för barnbarnen”

Pigg och sprillande glad, pratsam och med elastiskt förhållande till den tidslinje som ett liv kan vara.

Eva Barnekow har levt i 80 år, enligt henne själv ruskigt länge men inte förstås tillräckligt på långt när. Hon har varit med om mycket, sorger och trauman och oerhörd glädje. 80 tycker hon låter fruktansvärt, och vägrar absolut att ställa till med kalas. Det blir god mat och möjligen en liten snaps med vänner i Köpenhamn, det är så långt hon kan sträcka sig.

– Barn och barnbarn får komma hem och fira till jul istället, säger hon rappt.

Och önskar sig något gör hon inte. Inte för egen del i alla fall. En oväntad stillhet landar i hennes varelse en kort stund när hon tillkännager sin önskan:

– Att mina barnbarn ska få ett liv med fred på jorden. Men det ser inte ljust ut, suckar hon.

Kanske är det det italienska arvet som gör henne pratsam och livfull, passionerad rent av. Det var hennes mormor och morfar som emigrerade från Italien till Sverige. Eva föddes i Helsingborg, men familjen flyttade till Stockholm efter några år.

– Min far var kondomförsäljare förstår du, framgångsrik, och blev försäljningschef för Durex i Sverige.

Hon skrattar, minns vännerna under tonåren som försökte stjäla kondomer ur lådorna. Efter åttonde klass, till sin stora sorg var det bara så långt hon fick gå i skolan, skickades hon med sin älskade morfar till Sicilien en sommar för att umgås med den italienska släkten.

– Där träffade jag en vacker sicilianare som var professionell fotbollsspelare. Vi förlovade oss när jag var 16.

De gifte sig ett par år senare i Syrakusa domkyrka, och stannade i Italien i några år med Eva som ung hemmafru. De fick två döttrar, men också en livslång sorg då första barnet föddes dödfödd.

– Det var ett trauma förstås. Man blir inte så gammal som jag utan jobbiga upplevelser i livet.

De flyttade hem till Sverige, men förhållandet höll inte. Som ganska nyskild tussades Eva ihop med Henrik Barnekow av gemensamma vänner. En trygg skånepåg, konstaterar Eva så här 50 år senare.

– Det är han fortfarande. Jag har fått lite mer fart på honom och han har fått mig att bli lite lugnare.

Paret satte bo i Skåne på makens ägor, fick två söner och Eva funderade över sin yrkeskarriär. Utan nionde klass var det inte så lätt att komma in på utbildningar. Men så gick hon en konstkurs på Gotland som förändrade allt.

– Jag var 42 år gammal och bestämde mig för att bli konstnär! En galen, men helt underbar känsla. När jag körde hem genom Småland kände jag att jag hade funnit mitt livsmål. Jag hade blivit konstfrälst!

Och konstnär blev hon. Hon gick förstås fler utbildningar och det var skulpterandet som kom närmast hjärtat, även om hon målat en hel del också. Tack vare konsten var hon under flera år bildlärare, först i Sösdala sedan i Vinslöv och Nosaby.

– Jag älskade ungdomarna och de älskade mig. Det var nog den bästa tiden i mitt liv yrkesmässigt.

Hon har haft åtta jurybedömda utställningar och varit aktiv i olika konstföreningar. Ställt upp för lokalsamhället på flera sätt, tycker hon. Även om hon officiellt stängt sin ateljé så skapar hon fortfarande och ställer ut varje oktober på Vinslövs bibliotek.

– Idag sysslar jag mer med fotografi. Det är spontanare.

Intresserad av samhället och främst de mänskliga relationerna är hon också. Och skäms inte för att hon tycker att det saknas någon slags medmänsklighet och förståelse för andra människor hos de yngre generationerna.

Därför tycker hon att psykologi och filosofi ska vara kärnämnen på gymnasiet.

– Jag skrev faktiskt till både Mona Sahlin och Ylva Johansson när de var skolministrar om det, men nähä, det tyckte de inte.

Eva vet att hon har en del att berätta och avslöjar att hon håller på att knåpa på en bok. Om hur det är att bo i Italien, träda in i adliga sällskap och hur familjerelationer ibland kan vara svåra. Livets trauman och glädjeämnen ska hon avhandla, uttrycker stor tacksamhet över hur allt blivit och sammanfattar det hela med ”spännande”. Livet alltså.

Ett liv som mycket väl kan bli spännande även efter det tagit slut. Eva ler finurligt.

– Jag har skänkt mig till forskningen när allt är över, någon ska väl kunna ta reda på vad som är fel!

Men innan dess ska hon fylla detta hemska 80 och ja, några år till har hon tänkt. Det finns ännu så mycket att göra, så många idéer att förverkliga. Och ett par skulpturer att göra till höstens utställning.