Moderna människor
Varje generation är modern i sin tid, sextonhundratalsmänniskan var modern jämfört med generationen före. Efter lite funderande gav jag mannen rätt och har, tror jag, inte använt uttrycket på det sättet sedan dess. Om nu inte människan blivit till och med ännu mer modern under de nästan trettio år som gått sedan vår diskussion, så har i varje fall mycket skett omkring henne. Men kanske handlar det mer om tecken i tiden än om modernitet.
Uppenbart vardet i många kyrkor det inte var ett enda bröllop i pingsthelgen. Däremot lär 08-08-08 bli en stor bröllopsdag. Den moderna människan väljer annat än vad man uppfattar vara det traditionella och vigseldag blir kanske istället ett datum man redan har en personlig koppling till. Kontentan blir att ingen vill ha samma dag som alla andra, utan alla gör som alla andra, nämligen väljer en annan dag! Självklart ska man välja utifrån egna tankar och planer, men det är en förändring och som gått ganska fort. Den moderna människans önskan att mer forma utifrån sitt eget och inte göra "som alla andra" gäller nog inte bara vigslar, utan är ett tecken i tiden.
Något somdefinitivt moderna människor har mycket större tillgång till är alla världar som snabb nyhetsmedia ger insikt i. Baksidan med det är svårigheten att för sig själv medvetandegöra och kunna ta in allt som händer. En del är dessutom så fasansfullt att det överhuvudtaget är svårt att se vidden av. Pappan i Österrike till exempel, eller döda, skadade och materiell förödelse i Burma och Kina. Samtidigt som detta inträffar och ger rubriker så sker dagligdags andra hemskheter men som inte längre har något nyhetsvärde, att miljontals barn dör i svält eller aids till exempel. Hur hanterar man som moderna människor all denna information och hur gör man för att bevaras från en informationsmättnad över allt smärtsamt i vår värld?
Ett annat tidenstecken är livets gränsdragningar och den moderna människans egna gränser, begränsningar och äkta eller inbillat behov av större utmaningar med mer och fler upplevelser. Längtan efter livsinnehåll och harmoni, är kanske inte ett tidens tecken i sig, människan har nog alltid varit en sökande längtande varelse. Idag, uppfattar jag, är det mer accepterat att man sätter ord på det man söker efter. Eller har funnit. Jag tror inte det är en händelse att ordet andlighet används i många olika sammanhang nu.
"Det finns inget nytt under solen. Säger man om något: det är nytt så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tider". Så tänkte man på gammaltestamentlig tid, och så är det kanske än. Tolkar man orden negativt blir tillvaron hopplös utan utveckling och påverkansmöjlighet. Tolkar man positivt finns det i alla tider ett fast och beständigt rotsystem. Även för den moderna människan.
Moderna människorvar, och är kanske ett felaktigt uttryck, däremot kan man väl tala om nutidsmänniskor. Nutiden är ju hela tiden är aktuell, det som är mitt nu idag har rötter i mitt då och kan få konsekvenser för mitt kommande. Så är det ju vare sig man tänker jag eller vi i vår tid.
Den verkliga livskonsten och livsvärdet är nog vare sig att vara modern eller nutida, utan helt enkelt att vara människa som med hjälp av kropp, själ, tankar, känslor, tro och tillit försöker navigera oss igenom det som är vår specifika tid på jorden.
