Oförglömliga minnen av en god vän

En ung småskolelärarinna sökte sin första tjänst. Hon får svar från en by vid Linderödsåsens östra backar. Flyttlasset är klart att köra dit då det inkommer ytterligare ett tillfälle. Käringön, utanför Orust på västkusten har också svarat, men lärarinnan antar budet från backarna vid Hanöbukten. Hon är uppvuxen runt jordbruk och bönder i mellersta Skåne och är inte så förtrogen med skärgård och öbor, även om det verkar spännande.

Det är många som tackar henne för valet hon gjorde. Skolan som hon kom till var omodern liksom de flesta andra landsortskolor vid den tiden. Utedass, vedeldning i stora runda kaminer i skolsalarna, vackra kakelugnar i bostäderna och vedspis i köket blev hon förtrogen med. I uthuset fanns tvätt kombinerat med brygghus, vedbod och rader av utedass.

En dag skulle alla skolor moderniseras, nya källarutrymmen huggs ut under småskolesalen för att inrymma pannrum. Vi körde ut åtskilliga skottkärror med sten och jord. Det var roligt att få hjälpa till under sommarlovet även om vi möjligen gick i vägen för byggarna. Vattenburna element drogs in i hela huset, som även inrymde två lärarbostäder. Barnens snövåta vantar och strumpr kunde inte längre torkas framför kaminen.

Min vän lärarinnan blev snart mycket omtyckt av alla, lärare, elever och föräldrar i bygden som hon hade ett stort hjärta för och hon följde deras liv under åren. Hon belv anlitad av olika föreningar och nämnder, hembygdsförening, barnavårdsnämnd och så vidare. Undertecknad bodde hos lärarfamiljen i storskolan och Gunvor och jag träffades dagligen. Hon som skolfröken och jag som krigsbarn. Vi hade många gemensamma intressen trots åtta års åldersskillnad. Vi gjorde utflykter till bokskog, ängar och dungar och till stränder vid Hanöbukten. Vi var med om många gökottor och blomstervandringar på markerna mellan byarna.

En byggmästare som var med vid skolrenoveringen fäste sina blickar på den soliga, glada och finkänsliga lärarinnan. Förr fick skolfröknar inte gifta sig men det var historia blott och hon gifte sig med sin byggmästare. Han byggde ett hus åt sig och sin utvalda intill skolan. Utsikten var magnifik över Kristianstadsslätten och Hanöbukten, med vackra soluppgångar. Solnedgångarna var lika vackra med släpskuggor över ängar och marker. Det var en idyll och målerisk vy, svår att skiljas från för många som bodde i denna by.

Livet sände oss åt olika håll men inte någonstans finns det en lika vacker trakt och aldrig möter man en lika vacker människosjäl. Vår vänskap växte för varje år, våra egna familjerelationer stod aldrig i vägen. Trofast och envist tog vi tag i vår relation när vi möttes på olika håll senare i livet. Det var alltid så lätt att fortsätta i positiv anda även om vi klagade på krämpor och dåliga tider vi genomgått. Sångerna hade vi gemensamt och efter en trudelutt, från olika skolsånger och hembygdssånger var allt ljust och glatt igen.

Det är inte lätt att med kort varsel och rätta ord beskriva en unik vänskap som varade över 50 år och som berikade livet i alla aspekter. Så får den äldre flytta till Herrens vila och den andra får minnas, minnas alla underbara och härliga möten som vävs ihop under en sällsam period i livet, på en bestämd plats och under bestämd tid. Tack Gunvor för din vänskap och ditt blida väsen.

Pirjo