Skåningen som lockas av fjällvärlden

Egentligen ville han bli gymnastikdirektör. Sedan militär. Men det slutade med att Ängelsholmskillen 1955 tog sig in på seminariet i Kristianstad och läste till lärare.

– Man har väl rätt att ändra sig, säger han med ett leende i mungipan.

För i läraryrket hittade han rätt. Matte och kemi stod på schemat till en början, för att senare kompletteras med både historia och pedagogik när han hade börjat intressera sig för skolledartjänster. Först undervisade han på Centralskolan för att sedan gå över till Praktiska realskolan (numera Norretullskolan). Där trivdes han.

– Skolan var uppdelad, killarna läste teknik och tjejerna hushållslära. Det hade aldrig varit gångbart idag, med sådan könsindelning, men då var det en mycket fin skola.

Speciell atmosfär

Efter fem år sökte han sig till Sjöbo kommun där han var studierektor. En trevlig kommun, men ett lite rörigt jobb.

– Ja, man höll precis på att bygga upp högstadiet på den tiden, så efter några år sökte jag mig tillbaka till Kristianstad.

Han ledde arbetet på Väskolan och Milner, men från 1978 till mitten av 90-talet var han rektor på Fröknegårdsskolan. En skola som då hade dåligt rykte och Jan tog tjänsten med målsättningen att söka sig därifrån så kvickt som möjligt.

– Men ryktet var helt fel. Där fanns fantastiska kollegor och ett härligt arbetssätt. Visst hade skolan redan då sin speciella atmosfär med många elever med invandrarbakgrund och ett annat förhållningssätt till språk, levnadssätt och kotym, men det gjorde att jag trivdes riktigt bra.

Under hans år startades musikklasserna med kommunintag och ryktet förbättrades. Idag är skolan ombyggd och arbetsätten har på nytt ändrats. Om det säger Jan ingenting, sånt är livet.

– Om inget händer betyder ju det att det går bakåt. Och det vill vi inte.

Naturen är viktig

Under den tiden var han också med om att starta en livräddargrupp i Kristianstad som arbetade förebyggande om säkerhet. Det är han stolt över idag.

Han avslutade sin karriär med ett par år som rektor på Österslövs skola, gick från 150 anställda till ett 30-tal.

– Annorlunda javisst, men lika inspirerande. Dessutom tilltalades jag av deras tydliga inriktning på naturen.

För naturen är ett helt eget kapitel i Jan Nilssons liv. Var det grundades vet han inte, men klart är att han var på den första skolresan som gjordes i Ängelholms regi, 1952. Den gick till fjällen i jämtländska Undersåker. Och dit skulle han återkomma.

– Det var en fantastisk upplevelse, oerhört spännande. Men det dröjde till 1981 innan jag kom till fjällen igen.

Sedan dess har han inte velat lämna fjällvärldens karga sommarskrud eller snötäckta vinterberg. Han har vandrat om somrarna, åkt skidor om vintrarna. Efter pensioneringen har han guidat runt 15 grupper på dagsturer mellan Svenska turistföreningens stugor. Från 1995 har han också varit stugvärd mellan fem till sex veckor varje år, både vinter och sommar.

– Man har hand om fjällstugan, tar emot gäster, säljer proviant, ser till att allt fungerar. Håller humöret uppe under snöstormar. Jag har varit i de flesta stugorna, bäst gillar jag Lunndörren i Jämtland.

Jan trivs med det opretentiösa sällskapet, njuter av att kunna ta egna turer under dagtid och på något sätt tjusas han av ensamheten på fjället så långt från civilisationen. För han är stugvärd ensam, hustrun Ulla har bara kommit på besök då och då, någon gång med barnbarn i släptåg.

Avbrott

– Det blir ett välkommet avbrott i vardagen. Jag har aldrig funderat på att flytta dit, utan får jag mina turer med jämna mellanrum är det bra.

Han är, med ålderns rätt, inte stugvärd längre, gjorde sin sista insats 2009. Men han åker gärna till fjälls. Och han åkte sitt första vasalopp 1988 och även om det var en pärs, så åkte han fyra gånger till.

– Det är lockande att ge sig själv en påfrestning, för ett sånt lopp kräver lite.

Nu fyller han 80 och tar det lite lugnare. Men några rundor i skidspåret på Skepparslövs golfbana har han hunnit med i år, och skidorna står beredda i källaren i väntan på lite mer snö.