GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Språkliga tvetydigheter och ljusa ögonblick

Familj • Publicerad 1 juni 2006

Hon är nog både söt och duktig och föreläser om ett ämne som intresserar mig: Autism. Men varför måste hon stå där med brallorna så lågt skurna att det enda man har ögon för är hennes bara mage?

"Huga. Jag är för gammal för trender", tänker jag först. Sedan tänker jag" Nej, jag är tillräckligt gammal för att veta att det går an att klä sig efter tillfälle.

Var sak på sin plats och kammen i smöret, som tant Ellen brukar säga.

Att inte förstå sådana språkliga tvetydigheter, humor, ironi, utan istället tolka allt bokstavligt, det är en del av en autistisk persons handikapp. Språket, det talade och skrivna, blir för dem en snårig djungel. "Att kasta ett öga på något" eller "att ta det långa benet före" vilket makabert scenario i nämnda landskap!

På tal om det. I Eslövs storstadsdjungel har det just öppnat en boutique med allsköns bråte för husdjurens trevnad. Vi vuxna har ju för länge sedan allt som finns att köpa för pengar.

Skåp och garderober bågnar, för att inte tala om ungarnas rum. Nu vill vi spendera vi vårt överflöd på hundarna och katterna. Är det riktigt smart? Svårt att veta.

Hur är det nu det står skrivet? Det är lättare att se grandet i din nästas öga, än bjälken i ditt eget.

Denna icke autistvänliga formulering kom för mig när jag var och lämnade min klocka hos urmakare Ståhl och drabbades svårt av samvetsnöd. Klockan hade stannat på en kvart i åtta – vilket i sig är en utmärkt lagom tid, men den stod sig slätt i jämförelse med kapaciteten hos det brilliantbesatta lilla mästerverk som Ståhl visade fram. 150 000 pix skulle det kosta.

Det är inte klokt! Så mycket pengar medan världen svälter! Det skulle minsann aldrig jag betala för att kunna hålla reda på tiden...

Fast det är klart, den som köper sig tid för 150 000 kanske också skänker en och annan slant till välgörande ändamål. Sist jag delade med mig av mitt goda var väl till tsunamikatastrofens offer...

Ja, det är alltid lätt att se vad andra skulle kunna göra för att förbättra världsläget, betydligt svårare är att överföra det till sitt eget liv. Men. Man kanske inte måste bli "läkare utan gränser" eller volontär på någon majsodling, eller sälja allt man äger och har. Det kanske räcker med att göra sitt bästa i det lilla vardagliga sammanhanget?

Jag jobbar och betalar min skatt, stoppar några tjugor i kollektbössan och drar mitt strå till integrations-stacken. För första gången under min karriär som sfi-lärare har jag nu en autistisk elev. Han tar inga som helst egna initiativ, men ett leende från honom är värt en hel dags arbete. Det finns ingen som har så talande ögon som han. När vi lyckas skapa ett socialt sammanhang där han är med, då tänds ett ljus i hans blick. Det fladdrar till av liv, en gudagnista, innan det skymmer igen.

Mot slutet av sitt liv blev min morfar blind. Det har alltid varit min fasa att inte kunna se. Rullstol, hörapparater, teckenspråk, jag lovar att uthärda det bara jag slipper att en vacker dag bli blind. Att varken kunna se på tok för lågt skurna brallor eller armbandsur från Cartier eller glimten av samförstånd, det vore svårt.

I ljuset av denna insikt tycks till och med röda regnkappor för pudlar vara absolut nödvändiga.

Eva Thors

SAXO
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.