"Ta de anhöriga på allvar"

Att vara anhörig till en psykiskt sjuk människa är svårt när vården inte räcker till. Den stora gruppen anhöriga bör tas på allvar menar Åsa Moberg.

Åsa Moberg är debattör, journalist och författare till boken "Vara anhörig", där hon beskriver den ofta hårt utsatta gruppen av anhöriga som slits mellan olika instanser och omsorgen om sin sjuka familjemedlem. Hon har egna erfarenheter av att tidigare ha levt med en manodepressiv man i många år. Och hon vill att den stora gruppen av anhöriga måste börja tas på allvar av myndigheterna och sjukvårdsapparaten.

Problemen ser likadana ut i stora delar av världen. Närstående och anhöriga har inget eller väldigt lite stöd i vardagen, precis som de psykiskt sjuka.

Den ofta tunga sits anhöriga till en psykiskt sjuk människa hamnar i beror på flera olika saker, menar Åsa Moberg. Som att psykisk sjukdom inte behandlas eller ses som till exempel kroppsliga sjukdomar.

Att bryta benet behandlas med största skyndsamhet och även en efterföljande rehabilitering är självklar. Till sjukdomar som diabetes eller en förlamning anses det som självklart att få en fungerande vård genom livet.

Samma tänkande ges inte psykiska sjukdomar – utan de behandlas då de är akuta och när det första stadiet är över, skrivs patienterna ut.

Psykiska sjukdomar måste vara tillräckligt akuta för att den sjuke ska få vård. Förhindra, förebygga eller se en annalkande depression eller psykos komma, räcker ofta inte till för vård. Och i många fall kan den drabbade själv inte inse att han eller hon är sjuk. Det hör till bilden av själva sjukdomen.

Psykisk ohälsa anses också som skambelagd. Något man inte pratar om och något som historiskt sett gömts undan, till ett stort lidande för både den sjuke och resten av familjen. Tidigare fanns också föreställningar om att olika psykiska sjukdomar orsakades av själva familjen – att just de anhöriga bar skulden till att sonen eller dottern blev sjuk. Jämför man med fysiska sjukdomar, och hur de prioriteras och behandlas blir skillnaden stor.

– Det finns också en uppfattning om att vården i Sverige är bra och fungerar. Det stämmer inte alltid. Och kritiserar man vården, känner sig personalen ofta personligt angripna. Strukturen kring vård och stöd i Sverige är väldigt trög och i praktiken ligger det på varje enskild familj att få till stånd en bra vård för sina anhöriga, säger Åsa Moberg.

Det finns flera inbyggda fel i systemet menar hon. Som att helheten kring omsorgen om en psykiskt sjuk person splittras mellan flertalet olika instanser med olika huvudmän.

All psykiatrisk vård är delad mellan landsting och kommun. Landstingen sköter slutenvård och öppenvård medan kommunerna ansvarar för boendestöd, hemtjänst och äldreomsorg. Rättspsykiatrin utgör en helt egen organisation inom landstinget medan kriminalvården sköts av staten. Beroendevården hamnar i en egen organisation inom landsting eller kommun medan sociala problem ska skötas av socialtjänsten.

Allt det här innebär att de olika enheterna slåss om och bevakar sina egna revir och resurserna de blir tilldelade. Det innebär för den sjuke och de anhöriga att bollas mellan olika instanser, som alla vill kontrollera och bestämma hur mycket vård, hjälp och stöd den sjuke ska få.

Att förändra är svårt. Gamla invanda mönster gör att motståndet till nya sätt att arbeta på bemöts med kritik.

Åsa Moberg tror dock att vården kommer att förändras och förbättras med fler privata initiativ framöver. Att med skattemedel stödja privatvård är en politisk fråga.

Ett helt privat exempel är den psykologiska rådgivning som vissa arbetsgivare och företag kan abonnera på. Tjänsten innebär att de anställda kan få stöd på olika sätt genom samtal eller besök, vilket också inneburit färre sjukskrivningar och fler medarbetare som mår bättre. En vanlig privatperson har ingenstans att ringa som det ser ut i dag. Det som finns är Sjukvårdsupplysningen, och den helt frivilligbaserade Nationella hjälplinjen.

Åsa Moberg menar att vården handlar mycket om vilken kommun man råkar bo i. På vissa ställen fungerar det bättre än på andra. Men i många fall lämnas den psykiskt sjuke hos familjen efter att han eller hon anses vara tillräckligt frisk för att lämna sjukhuset. Många anhöriga upplever också att det inte lönar sig att klaga, eftersom bemötandet är så dåligt från psykvårdens sida.

Att kontakta en patient- eller anhörigförening är bra. De kan inte lösa några problem men kan ge stöd och hjälp och förståelse. Att kunna prata om sina upplevelser och situation som anhörig med andra, kan lösa mycket och inge stryka. Att inom vården få höra uppmaningar som: "Ta dig samman" och liknande är fortfarande vanligt.

– En stor förändring som kommer är att psykvården ska bygga upp ett kvalitetsregister. Hittills har man inte kunna se var vården faktiskt fungerar, var självmorden på avdelningarna är minst, var människor kommer tillbaka ut i samhället mest, och var detta fungerar sämst. Att jämföra resultat mellan olika delar av landet och olika kliniker, kan ha kvalitetshöjande effekt.

Sedan tror Åsa Moberg på att man måste tänka nytt även som anhörig. Och ställa krav. Till exempel upprätta en kravlista på vad som skulle fungera bäst för din son eller dotter, eller maken som är gravt deprimerad. Att skapa sådant som "inte finns" är väldigt svårt i gamla och stora organisationer.

– Jag tror att anhöriga som grupp kommer att bli 2000-talets stora folkrörelse. Anhöriga till psykiskt sjuka är helt förbisedda som grupp i samhället. Och den gruppen är rätt så stor. Den berör i stort sett alla, menar hon. (TT Spektra)

Manu Seppänen Sterky