Till minne

Sven Strömberg

Avskedets stund kom till sist, även om vi helst velat slippa, Vi fick några månader att förbereda oss på. Ändå var vi inte redo alls – men det var pappa. Han var levnadsglad, men såg fram emot det himmelska hemmet.

Vi var lyckligt lottade, som fick växa upp i en kärleksfull och harmonisk familj. Det var ett hem präglat av mycket värme, många kramar och dörrar som alltid stod vidöppna. Sången och musiken vävde oss samman, pappa spelade på gehör och älskade att använda varenda tangent på pianot, det var nästan så han slog knut på fingrarna ibland. Han hade en härlig humor och kunde spela långa utsvävande musikstycken för att få oss att somna. Han spelade med inlevelse ända fram till sista ackordet på sången. Där slutade han och gick och la sig! Sedan skrattade han hjärtligt när vi inte stod ut längre utan måste gå upp för att leta reda på den där sista tonen på pianot. Det var pappas humor i ett nötskal.

Han hade ett stort intresse för tekniska prylar; datorer och mobiltelefoner. Han drog sladdar kors och tvärs och kopplade tv och stereo efter ett invecklat mönster som bara han själv begrep sig på.

Han var en skicklig fotograf och duktig på att formulera sig i ord. Under åren då han bodde i Afrika kändes avstånden aldrig stora, för han skickade utförliga reseskildringar och berättade detaljrikt om när de blev jagade av elefanter i Serengetis nationalpark. Han beskrev lejon som sov i trädtoppar, om hjordar av gnuer och gaseller och om möten med giftiga ormar. Han tog oss med på resor bland stolta massaier, med spetsiga spjut i handen och vackra fjädrar på huvudet. Han vädjade om hjälp till fattiga barns skolgång, han samlade in pengar för vård av sjuka, han invigde hem för spetälska. Ofta kändes rollerna ombytta – våra föräldrar försvann veckovis på äventyr någonstans i Tanzania och det var vi barn här hemma som oroade oss över var de befann sig och hur de mådde.

Pappas hjärta var otroligt rymligt. Det gjorde oss stolta. Det var inte bara familjen som fick plats där. Han älskade församlingen högt och alla brev, telefonsamtal och besök under sjukdomstiden är bevis på hur stort och brett hans kontaktnät var.

Vi hade önskat få mer tid med vår pappa. Vi hade veta höra honom spela piano en sista gång eller höra honom predika. Vi hade gärna velat bjuda honom på spettekaka, skratta åt hans härliga humor eller bara försvinna i hans stora trygga famn.

Hans sjukdom var svår, men han förlorade aldrig livsglädjen. Han älskade att prata med folk och hur sjuk han än var, hade han alltid ett vänligt ord på sina läppar, ett leende eller ett tack. Han ville att vår sista tid tillsammans skulle vara fylld av glädje och vi njöt av varenda dag. Tiden blev en dyrbar gåva som vi försökte förvalta på bästa sätt.

Vi kommer att gråta floder av saknad, men när vi tänker på vår far, då är det leendet vi minns. Det är humorn och hans favorituttryck: "Lys på varandra!", som hänger kvar i luften. Arvet han lämnar efter sig är kärlek i massor, det gör oss rika.

Vi ska ses igen! Vi älskar dig pappa!

Barnen Daniel, Marie, Lotta och Johan med familjer