Vägen mitt i livet

Jag vet egentligen inte speciellt mycket om indiankulturer. Inte mer än de flesta människor som tittat på amerikanska västern-filmer, det vill säga. Men en sak har jag förstått; kunskaper i stigfinning verkar mycket viktiga. Om man inte själv är stigfinnare, då får man allt se till så att man har någon med denna livsnödvändiga gåva vid sin sida, när man ger sig ut på platser man inte känner väl. Annars vet man aldrig vart man är på väg eller var man så småningom kommer att hamna. Eller så vet man det – för man är alltid på väg någonstans. Och ibland må nog det räcka som svar. Förutsatt att inte ens tillvaro är hotfull och skrämmande – som indianernas i filmerna – så kan detta ”någonstans” leda en på mycket större äventyr, än det där utstakade och välplanerade målet någonsin skulle ha gjort! (Något att tänka på, så här i semesterplanerings tider.) Nu handlar så klart inte dessa ord om sommarsemestern på västkusten med sol och bad samt kanske ett besök på Havets hus, eller vad det nu kan vara. Livet har genom tiderna alltid (?) beskrivits som en resa. En resa, vars mål vi har väldigt olika föreställningar om. Kanske ska vi släppa detta oundvikliga mål för ett tag och koncentrera oss på själva livsresan. För vi är ju trots allt mitt uppe i resandet. Om man ser tillbaka på destinationer och uppehåll man gjort på sin resa. Ja, då finner man säkert att de allra flesta av dessa var oväntade, oplanerade och alldeles oförutsägbara destinationer i livet. Själv brukar jag kalla dessa för ”vändpunkter”. Inte för att de har gjort så att livsresan gått på ett annat håll. Livet går bara framåt, hur man än gör. Inte heller för att de har förändrat allt, men väl därför att jag så här i efterhand kan se att de har skapat nya förutsättningar för mig. Öppnat nya vägar, vars ände jag så klart ännu inte sett. Ja, jag vet. Jämförelsen mellan vägen och livet må te sig en aning flummig! Men det är faktiskt inte en slump. Jag tror inte heller det faktum att denna jämförelse används i de flesta religioner, är en slump. En resas mål kan vi aldrig veta något om, lika lite som vi kan veta något om vad som händer när vårt liv når sitt slut och döden tar vid. Ändå fascineras vi av målet – både för resan och för livet. Det skapar frågor, fantasier och så klart obehag – till och med panik ibland. Inte kan man resa med panik i bagaget, heller? Nej, då är det bättre att försöka sig på stigfinning! Om man inte själv kan finna sin stig, då finns det alltid någon annan att luta sig mot. Någon som tror sig veta vart man ska gå, för att inte komma vilse eller drabbas av några faror.