Vandring till Rom

Just nu befinner jag mig i ett kloster cirka sju mil norr om Rom. Vi är inne på den sjunde veckan

på vår pilgrimsvandring till Rom. Vi startade i Lausanne den 14 april. På måndag så räknar vi med att vara framme. Vi har gått längs Via Francigena, en gammal medeltida pilgrimsled. Här finns många församlingar och kloster som tar emot pilgrimer och det har varit en viktig del av vandringen att få den kontakten med folk.

Annars har det blivit färre och färre som hälsar på oss eller går fram och pratar med oss ju mer vi närmar oss Rom, vad nu det beror på. Antalet turister har ökat längs vägen och vi har förstått att vi själva blivit något av turistobjekt. När vi har kommit med våra pilgrimsstavar som äkta pilgrimer så har folk tagit upp kameran vilket känns lite märkligt.

En sak som jag kommer att ha med mig från den här vandringen är friheten man får när man lever med färre prylar. Hittills har jag klarat mig med åtta, nio kilo saker, jag har inte mer än att jag kan bära med mig allt. Kanske är det så: ju mer saker vi har desto större är risken att de binder oss, upptar vår tid och våra bekymmer. I slutändan kan det i värsta fall bli våra saker som äger oss istället för tvärtom.

En sådan har vandring kan vara en hjälp att få rätt förhållningsätt till sakerna vi äger. Två nyckelord som vi förknippar med denna vandring är beroende och tillit.

Genom att ge sig ut så här: med en begränsad budget och utan att känna vägarna så gör man sig beroende av andra människor. Att de visar sätt när man frågar om vägen och att det finns församlingar som tar emot oss. Men vi gör oss också beroende av Gud.

Vi litar på att han leder oss och sänder människor i vår väg som hjälper oss. Och vi har fått uppleva hur allt har ordnat sig för oss. Visst ibland har vi sovit i något som sett ut som dragiga förråd men andra gånger har vi fått bäddade sängar och varmt vatten i duschen, vi har alltid fått det som vi behöver.

För att få uppleva att Gud tar hand om en så måste man kanske våga göra sig beroende av honom, och inte istället göra allt för att göra oss så oberoende som möjligt av andra.