Alfredsson och Oldman i storform

Detta är inte Ian Fleming, detta är John le Carré och det är något helt annat än snabba bilar och actionladdade scener innan hjälten i motljus nedlägger en ny dam i varje akt.

”Tinker, tailor ...” handlar snarare om fuktig tweed, stela överläppar och grumliga känslor under kalla krigets kyligaste tid. Det är melankoli och hårda gubbar som går runt med papper i mappar i en trubbig story. Har man romanen eller tv-serien från 70-talet i färskt minne har man förhoppningsvis koll på vissa nyckeluttryck, som ”The circus” (själva MI6), vem ”Control” (högste chefen) är eller vad det innebär att det kanske finns en mullvad (inget bra alls) i den innersta kretsen.

Storyn är komplicerad. Men detta är på inget sätt negativt. Om man bara lutar sig tillbaka och tillåter sig att njuta av den precist murriga atmosfären, de vackra bilderna, den klanderfria klippningen och alla välfunna detaljer i detta rökdoftande drama – med en färgpalett i flera nyanser av grått – då har man en filmisk högtidsstund framför sig.

Gary Oldman i huvudrollen som Smiley är fantastisk. Personligen har jag alltid haft lite svårt för hans överexpressiva utspel, i alla fall de senaste åren. Men här gör han en nedtonad, fårad, fascinerande gammal spion, som efter att ha gått i pension blir kallad tillbaka i tjänst för att ta reda på om det finns en dubbelagent i den innersta kretsen på MI6.

Det här är en miljö där svek ständigt är närvarande och paranoia ett sätt att leva.

Tomas Alfredson väver skickligt en väv som sakta sveper mystik och spänning runt tittaren, som hålls på halster rätt in i den sista milt ögonöppnande scenen. Som för övrigt kan vara årets snyggaste och mest hjärtskärande.

Tomas Alfredson visar här att ”Låt den rätte komma in” inte var någon lyckträff, snarare en början på något stort.

Speltid: 2 tim 7 min. Censur: 15 år. Visas på: Filmpalatset i Bromölla.