Återigen dags att ömsa skal
Så här i medio av september är det dags för ung ( nåja) hanne att lägga av vårdräkten. In till malkulorna åker det ljusa för att avlösas av det mörka och dystra. Hur ljuvlig sommaren än är – eller snart har varit – så tar den obönhörligen slut. I fjol skedde det mera abrupt – faktiskt från den ena dan till den andra. Det var från bad i havet på fredagen till ylletröja på lördagen.
I år har övergången varit mera utdragen, men vårkläderna måste ju ändå stuvas undan. För mig är det sedan gammalt förste maj till den femtonde september som avgränsar perioden för denna regelbundet återkommande textila skalömsning. I dag spelar den inte samma roll – jag har inte längre för vana att städse glida runt i nyekiperat skick och behöver egentligen inte bry mig.
Det gör jag inte heller, men det man en gång lärt sig – det vill säga att välja klädedräkt efter almanackan – har en förmåga att sitta i. Män i min höga, men förvisso inte aktningsvärda ålder, förväntas dessutom klä sig på ett visst sätt, eller följa dessa oskrivna regler. Är man oförsiktig nog att klä sig i ljusa stoffer under den mörka årstiden blir man inte sällan i spefulla ordalag tillfrågad om man råkar vara är i färd med att prisa den vår som ännu inte anlänt eller i värsta fall känns väldigt avlägsen.
I såna lägen känns det inte särskilt kul att stå där i malplacerad vårdräkt. Den må sedan ha varit hur dyr eller exklusiv som helst. Det är ändå ungefär som att av misstag råka uppträda med lösnäsa och alldeles för stora pellejönsskor på en seriös frackmiddag.
Efter att ha tagit mig orådet före att tillsammans med kompis uppträda i smoking vid totalt fel tillfälle – det var för övrigt vid en mottagning där den holländska drottningen var värd – så råkar jag i hög grad veta vad jag i det sammanhanget talar eller, rättare sagt, skriver om. Det finns en del friheter man inte tar sig, inte om man råkar vara mån om det egna välbefinnandet.
Det är ju trots allt det som avgör hur sömn och matsmältning ska utveckla sig. Som den fördomsfria person jag tror mig vara valde jag, för att göra den här bilden komplett, vid ett tillfälle att infinna mig till herrmiddag iförd jeans. Dyra som skam och av mycket berömt märke, men alls icke något som fann nåd i värdens ögon. Han betraktade det snarare som en förolämpning att jag haft den dåliga smaken att infinna mig i hans hem med den sortens benkläder.
Hans persiska mattor har jag sedan dess inte vågar besudla i annat än lackskor. Det har dock inte hindrat värden från att påminna om min, i hans mening, mycket grova överträdelse. Den är förlåten, men ingalunda glömd. Dock inte värre än att jag fått en ny inbjudan – jag ska dit på fredag.
Till ny herrmiddag och då blir det lackskor och mycket mörk kostym, med näsduk i bröstfickan och dubbelvikt manschett. Det gäller som sagt att ömsa skal vid rätt tillfälle…
