En torsdag i Israel

Morgon. En israelisk jeep på rutinuppdrag längs gränsen mot Gaza blir söndersprängd av en vägbomb. En rutinhälsning från Hamas.

En värnpliktig dog omedelbart medan hans kamrat förlorade sina ben. Han förmodas överleva. Överleva utan att kunna leva det liv en ung kille vill leva.

Lunch och eftermiddag. Spridda Kassamsvärmar vi nu nästan vant oss vid. Tyvärr.

Kväll. Ytterligare Kassambeskjutning över bland annat Sderot. Ett hus fick en direktträff och började brinna.

Den exploderande Kassamraketen gav familjemedlemmarna huvud- och splitterskador samtidigt som den gjorde det stilfulla huset obeboeligt. Förresten - den senaste tiden hade de ändå varit tvungna att flytta in i den angränsande skrubben vilken fungerade som skyddsrum.

Senare på kvällen. En tonårsmassaker ägde rum i en religiös skola i Jerusalem. En arab från en by strax utanför Jerusalem hade skaffat sig ett automatvapen och ett bombbälte och gick sedan lös på killarna. Först mejade han ner så många han såg för att sedan skjuta var och en i huvudet.

För säkerhets skull eller för nöjes skull?

Biblioteket där de befann sig förvandlades till ett slakthus. Övrig beskrivning besparas läsaren.

Resultatet blev åtta döda och ännu fler skadade.

Utanför trängdes blinkande rödljus med blinkande blåljus som reflekterades i en vilsekommen palmkrona. Ambulanser, poliser och media. Som alltid blandades korrekt information med mera vidlyftiga berättelser om händelseförloppet.

Fredag, dagen efter. Begravningar. Åtta tonåringar i åtta kistor.

Jag har nu hört ljuden av sorg. Ljuden av förtvivlan. Dessa kvidanden från människors innersta lämnar ingen oberörd. Åtta familjers kvidanden är ett lands kvidande.

Sorgen är lika stor i Gaza som i Jerusalem. I Gaza transformeras sorgen till rop om hat och hämnd, medan i Jerusalem sorgen vänds i förtvivlan. En bottenlös förtvivlan utan ord.

En tonårsflicka frågade mig en gång: "Varför hatar de oss så?" Jag kunde inte svara.

Torsdag i Israel.

Birgitta Janai