Europas oroligaste hörn

I svenska medier hör vi regelbundet talas om att det bråkas i och om Kosovo. För den oinvigde kan problematiken vara svår att förstå och man kan lätt fråga sig varför det är så svårt för två folkgrupper, albaner och serber, att leva i någotsånär samexistens.

För det första kan man konstatera att de två grupperna i högsta grad skiljer sig åt när det gäller "etniska markörer".

Albanerna är generellt sett muslimer, talar albanska, använder det latinska alfabetet och dominerar numera Kosovoområdet totalt avseende folkmängd.

Serberna talar däremot serbiska, använder det kyrilliska alfabetet, är ortodoxa kristna och har i accelererande fart blivit en minskande minoritet i Kosovo.

Lägg därtill att de två grupperna genom historien vid otaliga tillfällen tillhört olika sidor i de många krig som drabbat Balkan. Ur ett serbiskt perspektiv var albanerna privilegierade under de muslimska ottomanerna och bidrog till "fördrivningarna" av serber under 1600- och 1700-talen.

Albanerna var på turkarnas sida i Balkankrigen 1912-13, de bildade det fascist- och naziststyrda Storalbanien under andra världskriget och de var på republikernas sida under Jugoslavienepoken. Albanerna är enligt detta synsätt synonymt med "fienden".

För albanerna torde situationen vara motsvarande: Serberna tillhörde en annan religion under den ottomanska perioden, de tillhörde motståndarsidan i Balkankrigen vilket ledde till att serberna var ansvariga för delningen av den albanska "nationen" 1913, serberna förtryckte albanerna i Kosovo under mellankrigstiden och från 1945 och framåt, vilket kulminerade under 1990-talet då serberna påbörjade sin etniska rensning av Kosovos albaner.

De hämndaktioner i form av massmord, våldtäkter och andra oförätter som begåtts av respektive folk har ytterligare fördjupat konflikten.

Vems är då Kosovo? Svaret beror givetvis på vem man frågar och vilka skäl man anser väga tyngst. Albanernas främsta argument för bestämmanderätten över Kosovo har under de senaste seklerna främst varit det faktum att man har varit i överväldigande majoritet, i dag runt 92 procent av befolkningen, samt att man har historisk rätt till området.

Enligt albanerna härstammar de från de illyrer som redan innan Kristi födelse regerade över större delen av Balkanhalvön.

Föga överraskande delas denna syn inte av serberna; enligt dem anlände serberna till Balkanhalvön redan på 600-talet, mer än 1000 år före albanerna, och var majoritetsbefolkning fram till 1600- och 1700-talen då en stor del av den serbiska befolkningen fördrevs eller flydde undan de muslimska ottomanerna. Först under denna tid, menar serberna, förändrades områdets demografiska sammansättning tack vare albanernas konvertering till islam.

Oavsett vem som kom först är det emellertid ett otvivelaktigt faktum att Kosovo var det serbiska medeltidrikets kärnland och den serbisk-ortodoxa kyrkans vagga, vilket fått ett enormt symbolvärde i Serbien.

Bidragande till områdets känslomässiga betydelse för serberna är dessutom att det viktiga slaget vid Kosovo Polje 1389 stod här.

Sett till ovanstående är det svårt att tänka sig ett Kosovo där albaner och serber lever sida vid sida i fredlig samexistens, därtill är skillnaderna och den historiska fiendskapen alltför stor.

Oavsett hur det blir med Kosovos självständighet lär området, tyvärr, för lång tid framöver kvarstå som Europas oroligaste hörn.

Björn Melin