FI bästa garanten mot SD
För första gången i den svenska politiska historien går vi nu mot ett uttalat tvåpartisystem, men det märkliga är att detta faktum inte diskuteras.
I länder med tvåpartisystem finns en tydlig tendens. Blocken närmar sig varandra och överlappar varandra. Oppositionens utrymme krymper, både inom och utanför de etablerade storheterna, med påföljd att intresset för politiken minskar.
Det går tydligt att avläsa i vikande väljarstöd och minskande valdeltagande. Bara extremerna lyckas få uppmärksamhet. I Europa handlar det ofta om fascistiska och främlingsfientliga grupper och partier. I Sverige är det SD.
Ett scenario för september 2010 är att läget mellan "lagen" i riksdagen blir jämt och att SD stödjer en fortsatt regering Reinfeldt. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att den borgerliga regeringen i det läget skulle avstå från SD:s stöd, hur än passivt det kommer att proklameras.
Feministiskt initiativ, menar jag, är i dag SD:s tydligaste ideologiska motsats. I Sverige finns det många politiker som kallar sig feminister och flera partier som kallar sig feministiska.
Skillnaden mellan FI och andra partier är att för oss är inte feminismen endast ett ytterliga angeläget perspektiv, som adderas i efterhand, till en redan formulerad politisk utgångspunkt, som socialism, liberalism eller grön ideologi.
Vi väljer i stället att låta feminismen utgöra själva utgångspunkten. Vi ser feminismen som en självständig grund för politisk organisering och parlamentariskt arbete. I och med att vår utgångspunkt är ideologisk spänner vår politik över hela det politiska fältet.
SD har en ideologisk grund som har sina rötter i fascismen. Det omedelbara uttrycket är en klart konservativ, kvinnofientlig, homofobisk, rasistisk och främlingsfientlig politik. FI:s politiska utgångspunkt är universella mänskliga rättigheter och antidiskriminering. FI placerar sig alltså ideologiskt som SD:s absoluta motpol.
Under den gångnamandatperioden har den borgerliga alliansen fört en i många stycken rent antifeministisk politik. Särskilt gäller det den ekonomiska politiken (skattesänkningar har gynnat män), arbetsmarknadspolitiken (a-kasse reformen har slagit hårt mot deltidsarbetande kvinnor) och näringspolitiken (där man hukar för männens krav på dominans). Därför kan vi redan nu säga att vi inte kommer att stödja en fortsatt regering Reinfeldt.
Men vi är också i opposition i förhållande till S-V-MP, deras feministiska skrivningar till trots. Retorik är en sak men praktik en annan. Och praktiken tycks utebli. Föräldraförsäkringen kommer inte att delas, en trettioårig lönediskriminering av kvinnor ska lösas mellan de arbetsmarknadens parter som redan visat sitt totala misslyckande med frågan, frågan om arbetstidsförkortning har man begravt.
FI är alltså det oppositionsparti som det röda laget kommer att behöva som regeringsstöd i det skarpa läge som kan uppstå på valnatten 2010, med SD i riksdagen.
Ställt på sin spets skulle man kunna säga att en röst på FI blir garanten för ett regeringsskifte! Och garanten för en fristående feministisk opposition som kan granska varje regerings reformförslag, vare sig det kommer från det blå laget eller det röda laget, utifrån en bedömning av vad förslaget får för konsekvenser för den rådande könsmaktsordningen.
Förslag som stärker kvinnors makt på mäns bekostnad, förslag som stärker män i föräldraskapet och som ger oss alla tid att leva, stödjer vi, oavsett vem om lägger dem.
