Förolämpandets svåra konst

I ”Under jord” skriver Don DeLillo uppskattande om en person som behärskar ”den fina balansen mellan förolämpningar och förlöjliganden.” Efter dagar proppfulla med väl inövade artigheter är det precis vad jag längtar efter.

Artigheter är standardfraser. Om så inte varit fallet hade vi behövt tänka och känna efter hur vi mår och om dagen varit eller kommer att bli bra. Om vi tvingas till självständigt tänkande inför mötet med standardfraser blir dagarna garanterat inte bra. Långa redogörelser för hur vi mår är en katastrof för välbefinnandet.

Profetior blir ofta självuppfyllande. Därför är det bra att vi säger att vi mår bra när det frågas efter hur läget är. Ganska ofta är det ju sant. Många av oss mår emellanåt riktigt bra, men utförlighet om hälsotillståndet är inte önskvärd.

Rapporter om att välbefinnandet går på djupet mottages inte med tacksamhet, ty bakom standardsvaren om att allt är OK finns en outtalad överenskommelse om att vi inte belastar varandra med redogörelser för de krämpor som gör att vi inte alltid mår så bra. Därför är vardagen fyllda med dessa små meddelandena om att vi mår bra.

När dagen är förbi kan man ju inbilla sig att man mår otroligt bra, tills man känner efter och upptäcker att man håller på att spy av välmående. I sådana lägen längtar jag efter någon som kan konsten att balansera förolämpningar och hån, för att tala med DeLillo.

Till skillnader från artighetsfraser ställs det stora krav för att insinuationer och oförskämdheter skall fungera som uppiggande medel. Den som har inbillar sig att så inte är fallet ändrar snart uppfattning, ty omgivningens reaktioner på infama insinuationer och dumma sarkasmer är inte nådig. Försäkranden om att det var avsett som begåvad ironi förvärrar skadan.

Vad är en bra oförskämdhet? Ledsen, men det finns inget bra recept.

Det är som med klassisk musik. Vi vet när vi tycker om det och vi vet när vi tycker det låter förfärligt, men har svårt att förklara varför det förhåller sig så. Ibland är vi överens. Larssons romans ur Pastoralsviten tycker många av oss om att lyssna till. Ibland är vi absolut inte överens.

Philip Glass stråkkvartetter framförda av Kronos kvartetten är för mig gudomlig musik. Av rekommendations-erfarenhet vet jag att Glass musik av de flesta uppfattas som en grov förolämpning mot örat.

TOMAS POLVALL