Gnällfaktorn är lika för kvinnor och män

Det förhåller sig på det viset att vi bor på Söder. Det är en utmärkt område att bo på med promenadavstånd till skogen, sjön och centrum. På sista tiden har det emellertid blivit alldeles för jobbigt att ta sig upp till centrum. Jag kommer inte längre än till Söderport. Där har någon tokstolle satt upp skyltar med texten ”Norrporten”, så jag tror att jag gått för långt och vänder förstås tillbaka. Det blir mycket motion men jag får ingenting uträttat på detta viset. Tänk såna stollar det finns. För övrigt har en envis förkylning hållit mig fängslad under några dagar. Lite luftvägsinfektion är kanske inte så mycket att orda om rent generellt. Men att drabbas av sådana åkommor när man lever med en kvinna som en gång blivit överkörd av en buss innebär att man befinner sig i ett psykologiskt underläge. Jag menar, hur gnäller man över en simpel förkylning inför någon med erfarenhet av att hamna under hjulen på en blå linjebuss? Så jag lider och kvider i tysthet och känner mig övergiven. För nog är det så, att om man inte kan dela med sig av sitt elände, så känns det på något vis meningslöst, helt enkelt bortkastat att vara förkyld. I stället för att gnälla har jag ägnat mig åt kontemplation, navelskådning och självömkan. Framför allt det sistnämnda som sig bör för en man. I sjukdomstillstånd befinner jag mig i goda, professionella händer. Damen är nämligen läkare. (Här krävs ett förtydligande. När jag säger läkare menar jag inte legitimerad eller auktoriserad sådan, men en nog så auktoritär lekmannadoktor. Efter sin brutala kontakt med kollektivtrafiken tillbringade hon en längre tid på sjukhus där hon blev autodidakt medicinare och tog över avdelningen. Nu i mogen ålder besöker hon inte sin läkare för att få en diagnos ställd, utan för att informera honom om den. Läkarens uppgift är ingen annan än att ge henne den behandling hon själv föreskriver samt att skriva ut de mediciner hon eventuellt ordinerar åt sig. Det är en sådan läkare hon är.) Så damen har givit mig medicin varje dag. Vitaminer. Av sina egna, upptäckte jag. På burken stod ”för kvinnor”. Jag blev skräckslagen, men lugnades snart efter hennes försäkran om att det inte skulle bli några biverkningar som kunde aktualisera inköp av behå. – Du måste dricka mycket, det är viktigt med vätska när man är förkyld, ordinerade hon strängt. – Javisst, sa jag och kände mig genast mycket piggare. Jag har hört att cognac... – Vatten, avbröt hon, vanligt vatten och ingenting annat! Genast kände jag mig mycket sämre. Är alla läkare verkligen lika tråkiga? Dock, som den vandrande bacillhärd jag var, inträffade det icke helt omöjliga – damen insjuknade också. Så sutto vi där i samma ranka båt, ömkande varann, enade i lidande, kvidande... Stereoelände! Genast kändes det mindre ensamt att vara sjuk och mycket roligare. – Kan du inte koka lite soppa åt mig? Jag orkar inte, rosslade damen. – Inte jag heller. Jag är såå sjuk, kraxade jag. – Men du har varit sjuk längre och är van, kved hon. – Men jag är man och har låg smärttröskel, stönade jag. – Jag är nysjuk och svaaag, gnällde damen. I denna lilla soppkonflikt slog vi hål på en gammal myt och kan nu konstatera att kvinnor och män har precis samma gnällfaktor. willy.alm@kristianstadsbladet.se