Högst oförtjänt
En man som tagit på sig det, som jag förmodar, högst tvivelaktiga nöjet att hålla koll på mitt hälsoläge anförtrodde mig att han för tillfället råkade vara utrustad med en närmast oförskämd tur. Han hade som anförvant råkat infinna sig på ett möte där föräldrar till begåvade musikelever var samlade. Det var, kan jag också avslöja, i en närbelägen lärdomsstad. För att visa sin generositet köpte han vid inträdet ett antal lotter och sen bar det sig inte bättre, slumpgeneratorn var förmodligen ur funktion – om man säger så – att han vann på samtliga.
Han fick, som han målande beskrev det, gå fram och hämta samtliga toppvinster. I och för sig inte särskilt märkvärdiga, men dock. Det var lite förargligt och stå där och vinna allt, menade min livmedicus. Och visst kände jag igen det. Min far, som bland annat i sin önskan att städse vara till lags köpte medlemskort i samtliga förekommande politiska partier, var en stor gynnare av alla byns ideella föreningar. Bland annat den lokala ungdomsmusikorkestern.
Innan emancipationen var ett begrepp gick denna samling musiker under ett namn som med anspelning till uniformerna kan sammanfattas med de ”Gröna gossarna”. Det var för oss omusikaliska ett ouppnåeligt mål att tillhöra den kretsen. Men far var, som sagt, en av gynnarna. Han köpte lotter och det bar sig inte bättre än att han tre år i rad, eller det till och med var ännu fler, la beslag på första vinsten. Ena året var det en tvättmaskin, nästa en diskmaskin – och så höll det på.
Far, som var en blygsam och smått tillbakadragen man, tyckte det var smått förargligt. Första året gick det väl an men sen var det inte så roligt längre. Vad skulle folk i byn tro? Det var väl så tankarna löpte även om de aldrig nådde mig. Far var ingen som bjöd på några förtroenden. Han var förtegen och höll det mesta för sig själv men jag förstod att han var störd över det upprepande vinnandet.
Det var väl därför något av ödets ironi att jag helt oförskyllt skulle hamna i samma situation, Far, som förutom allt annat också var en sann idrottsvän, deltog bland annat som gymnast i Berlinolympiaden 1936, skickade iväg pågen till samrealskolans aula när ”Rio Kalle” skulle komma på besök. Ingen i den by där jag växte upp hade på den tiden något till övers för ”Di blåe”. Det var HIF som gällde – den blåröda färg som också blev den egna byns.
Självfallet infann jag mig tillsammans med kompisarna för att lyssna till den berömde. Men jag var där mest på kommando, hade ingen förståelse för bollkonsten. Kunde inte leverera en hyfsad passning och blev aldrig uttagen när det skulle formas lag i skolan. Det var inget jag skämdes för eller led av – av en nådig försyn kan man inte få allt här i livet och jag hade redan då helt andra intressen.
Men nu satt jag där och lyssnade till Kalle Svensson och när det var dags för dragning på biljetterna så var det naturligtvis jag som vann. Jag fick gå fram och ta emot ett pris som jag inte gjort mig förtjänt av och som om jag, om jag varit äldre och förståndigare, kunde ha överlåtit på någon av mina bättre bollbegåvade kamrater.
LARS-JOHN LINDBERG
