Huvudlöst i fiskdisken

Ett par väninnor till mig har liksom råkat få vegetarianer till barn. Och då får man inte ha huvudet under armen. Snarare i näven, och åtskilliga är de sallads- och kålhuvuden som de fått asa hem.

Och hur blommar inte fantasin hos dessa fantastiska fruntimmer (fyrtiotalister, förstås). Vilka floristiska anlag kan inte de visa med några buketter blomkål eller broccoli. De marinerar, wokar, mixar, gratinerar, river och friterar. Skär på längden och på tvärs, fräser och kokar och dukar upp bufféer i allsköns färger. Ja, den allra bästa vävlärarinna eller heminredningsarkitekt skulle förvåna sig hur mycket nyanser som finns att skåda i denna Guds underbara värld.

Och hur kan de inte glänsa, skina och tilltala dessa lockande avokadogröna smeter och melerade stekta skivor av aubergine och palsternacka med en klick vit cr*me fraiche och något soltorkat rött på. Eller blanka nykokta varmt röda rödbetor på salladsbädd, omgivna av vit getost och gröna bönor. Hur trolskt kan det inte ryka om kantarellomelett eller några svartrötter under ett guldgult osttäcke.

Ja, dessa gröna menyer som de fostrat och fött upp sina barn på skulle fått den värsta kannibal att bli grön av avundsjuka och ändra diet. Och aldrig någonsin har det utanför deras boningar grinat något grymt halloweentroll. Nej, man leker inte med maten på det viset. Nej, pumpor och paprikor fylls med keso, kryddor, ris och hackelser av olika slag och lyser som trafikljus på borden när gonggongen går och ätteläggen gör intåg.

Men hur konstnärliga och uppfinningsrika än dessa kvinnor varit och hur hårt och taktfast än dessa modershjärtan klappat och hur starka deras instinkter och viljor än varit, så lyckades de aldrig med konststycket att få sina ungar att bära mössor. Nej, kepsar, luvor, baskrar och annat att värma kalufsen med, låg lika huvudlösa på översta hatthyllan hos dem, precis som hemma hos andra sjuttiotalister. Men så går nu åtminstone grabbarna omkring och är skalliga som meloner.

Men låt mig marschera från grönsaksdisken till fiskdisken. Visst får en åldrig finna sig i förändringar. Men. Ändå. Tillåt mig att klaga. På dessa huvudlösa sillar!

Förr fanns det visst också vissa huvudlösa fiskar. Torkade långor. De stod som stukaflak, hopbuntade med ett balaband, halvt upprätt mot en vägg i Möllebon och hade därav, trodde jag, namnet lutfisk.

Men riktig fisk hade huvud, som krämaren kunde kränga besmankroken i. Men sånt som inte används, tillbakabildades av naturen, lärde vi oss, och inte ens rökta sillar förekommer i huvudlösa tider som dessa. Ställföreträdaren heter böcklingfilé.

Och hur skall man kunna gana en huvudlös sill? Och hur lägga in kryddsill? Den kunskapen är snart död och ingravad. En sommar utan kryddsill är ingen sommar.

Men av allt huvudlöst så är väl de nya bilarna värst. En del är stora som sommarstugor. Andra rymmer en hel kennel. De har doftgranar och solskydd, bilbälten, babystolar, krockkuddar och allt annat vällovligt. De är utrustade med luftkonditionering, stereo, CD-spelare och vete katten om de inte har filmduk och DVD. Askkoppar, stjärtvärmare, turbo och telefoner är sedan längesedan standard. Frågan är om de inte har datacentraler också. Me se blinkljus det har de inte. Huvudlöst!

Lenalis Trulsvik