Lämpligheten som förälder ligger inte i sexuell läggning

Svar på insändaren ”Riksdagen körde över folket”, den 15 juni. Angående homoadoptionernas vara eller icke vara så måste jag säga att jag känner mig inte ett dugg överkörd av riksdagens beslut och hade knappast väntat mig en folkomröstning i frågan heller. Det verkar det däremot som Lennart Gräntz gjorde. Man kan visst då vara hypotetisk och göra som Gräntz, det vill säga komma med tvivelaktiga och förvirrade frågeställningar som egentligen inte gör annat än uppvisar en klar och tydlig homoskräck. Nu ligger det, såvitt jag vet, till på det lilla viset att barn mycket sällan väljer sina fosterföräldrar och om så vore att något barn skulle vilja ha ett homosexuellt par som fosterföräldrar så tvivlar jag på att några som helst sociala instanser skulle rycka ut med storsläggan. Inte heller ligger någon grund i Gräntz påstående att homosexuella vill ha barn för att på så vis legitimera sitt homosexuella liv. Det är redan legitimerat den dagen man väljer att leva tillsammans, med eller utan partnerskap, det vill säga äktenskap för homosexuella eller när man väljer att vara öppet homosexuell. Att som Gräntz i det närmaste påstå att homosexuella vill ha barn som något slags terapimedel är en kränkning av grövsta mått och hans insändare är farligt nära det som kallas för hets mot folkgrupp. Jag är fullständigt övertygad om att två män eller två kvinnor som lever ihop har lika goda förutsättningar som oss heterosexuella att kunna förklara hur ett barn blir till. Om sedan förklaringen blir bra eller ej har knappast med den sexuella läggningen att göra utan snarare med personen som sådan. Jag är också övertygad om att de kan förklara för det eventuella barnet varför just de lever tillsammans, att de gör det precis som alla oss andra av kärlek. Barn är inte dumma och i de flesta fall bra mycket mindre fördomsfulla än vuxna. De stirrar sig inte blinda på det sexuella och de ser inte heller problemspöken i varenda buske. Att riksdagens beslut skulle skapa ”en rejäl chock och baksmälla” tror jag inte ett dugg på. Det finns redan idag ett stort antal barn med homosexuella föräldrar och enligt undersökningar mår de varken sämre eller bättre än andra barn. Men kanske är det så att Gräntz helst skulle se att de barnen omhändertogs av sociala myndigheter och placerades i en av samhället eller socialstyrelsen accepterad heterosexuell miljö? Men då kanske vi också skulle kartlägga eller undersöka alla familjer, även de heterosexuella, för gud bevars vem vet vad de sysslar med i sovrummet? Sedan får vi nog också ta och sanera lite bland alla ensamstående mammor där barnen växer upp med en frånvarande pappa, vem vet vilka trauma det skapar hos barnen. För att inte tala om alla de barn som växer upp i missbrukarhem eller hem där mamman regelbundet misshandlas. Ska man gå på Gräntz sätt att se på saken så finns det ju ett stort antal barn som mår bra mycket sämre än de som växer upp med homosexuella föräldrar. Eller så gör vi på ett helt annat sätt, nämligen slutar att hänga upp sig på den sexuella biten och istället ser till att barnen i största möjliga mån får sina behov tillgodosedda, att de växer upp i en miljö där de är älskade, respekterade och där det råder trygghet och värme. Lämpligheten som förälder ligger inte i den sexuella läggningen, för om så vore fallet skulle man skämmas för att man är heterosexuell med tanke på hur många barn i alldeles vanliga familjer som far illa, både fysiskt och psykiskt. Lite småironiskt kan man ju undra om det egentligen är beslutet som sådant som äcklar Gräntz, eller det faktum att det finns homosexuella män? ANN JÖNSSON Kristianstad