Landet som aldrig fanns
"Vad är terror?" frågar Marianne Groth ( 8/2) i en debattartikel, som är så typisk för Mellanösterndebatten i Sverige, att den borde utgöra läromaterial på journalisthögskolorna, som ett exempel på hur dålig journalistik, när den sköljer över nyhets- och kultursidor, snedvrider människors verklighetsuppfattning.
De många, vars kunskap om området baseras på tidningarnas TT-telegram, Rapportsinslag och P1:s Studio Ett, tror säkert att det har funnits ett arabiskt land kallat Palestina, bebott av ett arabiskt folk, kallat palestinier. För dessa fåvitska är det hela enkelt: Europa och USA, genom FN, gav bort landet till "nyinflyttade i ett villaområde", som genast började "styra, domdera och bygga sina skjul på grannens tomt".
Det kommer som en chock, när de får veta att det aldrig har funnits ett sådant land. Att det högsta Arabiska rådet deklarerade att "Palestina är ett sionistiskt påfund".
Att anledningen till att det 1948 aldrig uppstod ett arabiskt land vid sidan av Israel, som det var tänkt i delningsplanen, var Egyptens och Jordaniens ockupation av området.
Skulle ett sådant land uppstå då, skulle det med all säkerhet inte ha hetat Palestina och det ironiska är att det inte heller skulle finnas något arabiskt folk kallat "palestinierna".
Det är bara att jämföra med området öster om, som tilldelades araberna och kom att kallas Jordanien, trots att den utgjorde nära 80 procent av mandatområdet och vars arabiska invånare inte skilde sig alls från de på andra sidan floden.
Sionismen är det judiska folkets befrielserörelse. I tumultet efter första världskriget och Turkiets sammanbrott, uppstod en rad fria nationer på områden, som tidigare utgjorde det ottomanska imperiet. En av de nationerna var den judiska.
Grundbulten i dagens diskussion är detta: ska judarna ha samma rätt till självbestämmande som andra?
Det tycker inte de omkringliggande arabiska staterna. Det tycker inte den demokratiskt valda Hamasregeringen. Det är mycket tydligt, att det tycker inte Marianne Groth heller.
Har man den inställningen, finns det ingenting att diskutera.
Markus Stettiner
