Lättare att uttrycka sig på engelska

För ett par veckor sedan mötte jag en person som jag nästan ögonblickligen hamnade i ett djupt och förtroligt samtal med, och jag måste erkänna för er att jag till en början fann det hela aningens obehagligt. Hur kom det sig att jag här satt och öppnade mig för en helt främmande person som var så olik mig man kan bli både till kön, ålder, sysselsättning och nationalitet?

För att eliminera teorin att jag helt enkelt är en restriktionslös pratkvarn som tvingar på främmande människor mina inre betänkligheter, även om tanken både en och två gånger slagit mig, har jag framarbetat en annan teori, en teori mindre svår för undertecknad att ta till sig.

En gång tidigare har jag hamnat i ett liknande samtal med en person vars yttre faktorer varit så olika mina egna det bara går. De båda samtalen har en gemensam nämnare, nämligen att båda personerna tillhörde en annan nationalitet än jag själv och att vi således använde oss av det engelska språket.

Min teori resulterar alltså i påståendet att andra språk än vårt modersmål tänjer, eller i vissa fall släpper våra sociala restriktioner. Samtidigt som jag i min uppväxt lärde mig det sociala spelets regler lärde jag mig också det språk jag skulle komma att använda mig av i det. Det vore inte konstigt om de båda påverkat varandra.

Kan det vara så att man i ett språk man inte växt upp i, utan lärt sig i vuxen ålder känner sig friare att vara den man vill vara? Man har format språket efter den man är, och inte tvärt om och därmed kan man också lättare säga det man vill uttrycka?

För mig är det så. Saker jag aldrig skulle ha mod att uttrycka på svenska, rinner som vatten på engelska, ja, till och med på franska, ett språk mina kunskaper i knappt räcker till att beställa glass på. Faktum är att mina mest frispråkiga vänner har svenskan som andraspråk, och många av mina svenska vänner har sina ärligaste relationer till människor de tvingas tala engelska med.

Sorgligare är tanken på att det kanske helt enkelt är så att allt vi någonsin kan komma att vilja uttrycka rent känslomässigt redan har sagts av Donna i Beverly-Hills eller Olivia i Sunset Beach och därför redan finns inprogrammerat i vår kommunikationscentral.

En lagom sliskig replik färdigpaketerad och redo att levereras. Kan det vara så illa att den svenska kommunikationens sista hopp dog i och med det att Tre kronor och Skilda världars sista avsnitt sändes?

Kanske bör vi alla lära oss åtminstone två språk, ett att leva med och ett att kommunicera med. Kanske bör tolkarna i fredsförhandlingar slopas och istället ersättas av andraspråkslärare. Kanske bör all äktenskapsrådgivning ske på engelska. Kanske bör Tre kronor börja sändas igen.

Kanske inte.

Johanna Olsson