Maktlöshet inom psykiatrin

Den förtvivlan, som överläkare Lars Uggla från Barnpsyk i Kristianstad, gav uttryck för i Kristianstadsbladet härom veckan om flyktingbarnens förtvivlade situation delas nog av alla kännande i både vuxen- och barnpsykiatrin över hela landet! Och den är verkligen inte privat!

Inom hela psykiatrin känner vi en otrolig maktlöshet inför och medlidande med dem som flytt andra gången från det gamla Jugoslavien… Det gäller både gamla och unga.

Först har dom bott i Tyskland sju–tio år och sedan blivit hemskickade. Hemma igen har dom blivit trakasserade, misshandlade, hotade…

Den som hade tagit över huset när flyktingen var i Tyskland tog med fönster och dörrar när man fick dom att flytta… tog död på hunden… med mera. Berättelserna är många och skrämmande.

Sen har dom lyckats fly hit. Det var inte heller så lätt för dom jag träffat:

Traktorkärror över gränsen där man till och med fick göra sina behov över kanten på flaket och sådant.

Jag har patienter som fungerat bra på praktikplatser när dom kom hit.

En fick ett snickardiplom och löfte om jobb om han fick arbetstillstånd. Det är ett–två år sedan. Under tiden har det varit en orolig väntan, som lett till att han och familjen är helt knäckt.

Det är tveksamt om han blir arbetsför igen även om han får stanna. Detta är en svensk variant av tortyr – den byråkratiska tortyren!

Den är upptränad under många år:

Redan 1986 skrev jag en artikel i Läkartidningen i samma ämne (”Svensk byråkrati – en orsak till flyktingars psykiska trauma?”), så vi har haft en lång träningsperiod…

Att göra flyktingarna halvgalna genom flerårslånga väntetider innan man skickar hem dem är gravt inhumant. Migrationsverket måste få resurser, så att varje fall är slutgiltigt behandlat inom till exempel tre månader.

Sixten Arozenius

Överläkare psykkliniken

Hässleholm – Kristianstad