När blir människan ett problem för samhället?

När vi föds är det ett ögonblick som det ses mycket positivt på. Vi välkomnar det nya livet och önskar det lycka och framgång. Vi växer upp, vi lär oss mycket, förväntningarna är kanske höga, vi skall bli något, tjäna pengar för att kunna försörja oss och för att kunna betala skatt. Skatten är viktig för det är ju med den som staten får inkomster till att betala till exempel sjukvården.

Men livet är något annat också, nämligen ålderdom och kanske en obotlig sjukdom, vi går alla en oviss framtid till mötes. Och det är här som jag tycker att politiker börjar att uppfatta människan som ett problem.

Men alla människor skall väl ha lika stort värde, oavsett frisk eller sjuk, ung som gammal. Men enligt mitt tycke så är det bara den produktiva människan som räknas. De som har varit produktiva (pensionärer) hamnar i ett tomrum och så länge de kan styra över sin egen situation är allt frid och fröjd, de har fortfarande en valmöjlighet.

Förr på den "gamla goda tiden" fanns det ålderdomshem, en mycket bra institution i mångt och mycket, där fanns säkert brister också. Där hade den som gått i pension möjlighet att bosätta sig, vara med människor som de ofta kände, få mat och sällskap och personal fanns tillgänglig dygnet runt som en trygghet.

I dag finns inte den möjligheten, är du frisk och kry så skall du bo hemma, du får hjälp av hemtjänsten om du behöver, någon timme om dagen.

Många utav våra gamla är ensamma och vill ha sällskap, inte bara på bestämda tider utan när det passar dem. Den möjligheten finns inte i dag. Varför togs ålderdomshemmen bort?

Skola, vård och omsorg är begrepp som upprepas som ett mantra i dag, politiker från alla partier pratar om dessa begrepp, men ingen gör något. Dessa grupper är svaga i samhället. Får den ena anslag kan inte den andra gruppen få, kanske nästa år om budgeten tillåter. Detta är meningslösa ord.

Politiker i dag har höga löner. En motivering är att annars så får vi inga som vill arbeta med politik, den motiveringen köper jag om det även kommer att gälla sjukvårdspersonal, för i dag är det inte så många som vill utbilda sig, just på grund av att lönerna är så låga.

Jag tycker att systemet med att politiker skall styra vård, skola och omsorg är gammalt och förlegat. Tillsätt istället en grupp människor med gedigen kunskap i respektive område som är politiskt helt oberoende och där duglighet, intresse och kunskap är huvudsaken.

För vad åstadkommer politikerna i dag? Det är mandatperioden som gäller, inga politiska partier lyckas ju lösa de stora frågorna.

Kostnaderna för sjukvården är på cirka 100 miljarder/år, av dessa pengar står demensvården för cirka 40 miljarder, hisnande summor, eller hur?

Summan för demensvården kommer att öka. Vi blir äldre och med ökad ålder så ökar riskerna att vi drabbas av någon form av demens som i slutändan innebär att vi behöver bli omhändertagna.

Hur upplyftande är det för våra pensionärer som fortfarande är friska, att de dagligen får läsa att åldringsvården kostar så mycket, för de är ju medvetna om att en vacker dag sitter jag kanske där på "hemmet" och då är det jag som kostar. Det är sällan gamla ställer några stora krav, de finner sig ofta i vad som sägs, speciellt om det är höga politiker som talar om vad som är bra.

Så visst kan den gamle känna sig som ett problem, de vill inte vara till besvär, men det är ju till besvär de skall vara, de skall ställa krav, för vi har skyldighet att ta hand om våra gamla, friska som sjuka, deras vård måste få kosta, det är de värda.

Jag har ofta funderat på varför jag arbetar inom demensvården. Svaret är enkelt.

Utan de gamla så hade jag inte varit den jag är i dag, detta gäller inte bara mig, utan alla, hög som låg, politiker som vårdare, ja, ingen utesluten.

Så jag känner att jag vill ge något tillbaka och det gör jag genom att vårda de dementa, för de är värda all respekt och skall inte ses som en börda för samhället.

Thomas Bohlin

skötare

Axeltorps Vårdhem